ensamhet

Att mista genom självmord

4 april, 2018

Då vi talar om sorg, förlust och bearbetning, berör vi vanligtvis dödsfall genom sjukdom eller olycksfall. Då vi mister en närstående genom att denne valt att ta sitt liv, känner jag att den förlusten och sorgen fortfarande känns något tabubelagd att tala om bland oss medmänniskor. Kanske beror detta på en osäkerhet i agerande och verbaliserande oss människor emellan, under detta oväntade och starka trauma som blir dess påföljd.

Därför känns det så angeläget att lyfta fram denna sorg bland alla sorger vi skall möta.

Det finns ingen som föds med en vilja att avsluta sitt eget liv. Vid död genom självmord är det faktorer såsom, omständigheter i livet, krissituationer eller psykisk ohälsa som har stor inverkan på ett så drastiskt beslut.

Vid ett inträffat självmord drabbas vi av en akut traumatisk sorg bland familj och vänner som väcker starka känslor. Hur vi möter dessa kriser är olika, för de yngre, kan detta trauma vara svårare att ta till sig. Detta då det i yngre år av ens liv sker många andra stora förändringar samtidigt. Som ung har man dessutom begränsade livserfarenheter och ofta lite erfarenhet av att förlora en närstående.

För den äldre generationen blir krisen en annorlunda form av sorg, då man som vuxen har en roll att stötta och finnas för de yngre. Då detta skall ske genom en egen personlig stark krissituation i sorg och chock, tär det hårt på den psykiska hälsan och styrkan att ta sig fram. En tuff kamp inombords, av sorg, förtvivlan och överlevnad för sin omgivning.

Då vi lever med en närstående under förhållande där sjukdom ger sämre förutsättningar för att kunna leva vidare, förs vi stegvis närmre en insikt om dess utgång. Tanken på att mista är med under en längre tid och vi blir bekanta med de känslor och livsvillkor som skall möta oss.

Vi får en förståelse för det som sker. Naturligtvis och med all min respekt inför att mista någon, så är dagen som kommer en smärtsam upplevelse men också redan införd i vårt medvetande. Sorgen har verkat i parallellitet med livets kamp.

Vid ett oväntat dödsfall genom självmord i familj och bland vänner, kommer en stark känslomässig kris. Traumat blir stort då alla drabbas av en oförutsägbar förlust.

Chocken och smärtan blir oss övermäktig och det blir svårt att samlas kring sina upplevelser och ofta blir situationen svårhanterad. Följden på det kan ge en form av ensamhetskänsla i sina tankar och känslor, en svårighet att bemöta sin omgivnings övriga reaktioner.

Många av de yngre undviker att belasta sina föräldrar med tankar och frågor. De vill på något vis skydda dem från mer smärta i den akuta situationen. Det finns också en oerfarenhet i att kunna verbalisera sina tankar och känslor som hämmar en öppen dialog om det som skett.

När någon du älskar eller någon som du har en nära relation till, plötsligt tar sitt liv, förs du in i en kaotisk karusell av tankar, känslor och agerande. En svår situation som tar din energi och berövar dig kraften att ta dig igenom krisen. Viktigt att veta är att det inte alltid kommer att vara så här svårt, det sker en succesiv förändring och förhållande till förlusten.

Genom sorgen tar vi in förlusten vi lidit, försöker förstå vad som hänt och anpassa oss efter de nya livssituationen. Vi lär oss fördjupa vår syn på det liv vi lever och fokusera vad som är viktigt framöver. Sorgen är en kvittens på det vi upplevt, en tid då vi sänker kraven på oss själva och omvärlden. Lär oss hushålla med energi till att orka finna en ny väg fram genom en svår tid.

Varje självmord är i de flesta fall oväntat plötsligt och innebär en total katastrof för de efterlevande. Att överleva detta trauma blir ofta en lång och svår tid att möta. Att förstå det beslut som ledde till en närståendes val att ta sitt liv är inte lätt.

Viktigt att veta är dock, att vi bär alla ansvar för våra egna beslut i att förkorta livet, hur tragiskt det än påverkar omgivningen. Vi äger inte kontrollen över hur en annan människa handlar. Då en tanke om självmord oftast bärs i tysthet, och som sedan blir till handling, har vi aldrig någon makt att förhindra eller stoppa det beslutet.

Då vi drabbas av ett självmord i familj och bland vänner, väcks under en tid känslor av skuld. Tankar som ”kunde jag sett detta komma?” eller ” var inte livet här och nu med oss viktigare? ” är en plågsam fas i sorgen då dessa tankar väcks. Givetvis söker vi svar, om det inte finns en förklaring från den vi mist. En naturlig tanke att finna svar på det ofattbara som inträffat, att få veta varför?

Men faktum är att vi ibland aldrig kan få det svaret, hur mycket vi än har älskat och hållit av den som valt att ta sitt liv, så får vi ibland finna acceptans i att aldrig få det svaret.

Vid förlust genom självmord, väcks även känslor som att inte ha varit tillräcklig eller haft oförmåga att förhindra det som skett. Skuld, ilska och självanklagelser kan få fäste. Stundvis även en sorts skam, i att någon valt bort dig och tagit steget bort.

Dessa upplevelser är helt naturliga, så låt dig betrakta och begrunda dem en stund för att sedan lägga dem åt sidan. Du äger inte dina tankar, du är inte dina tankar utan du är på väg fram genom din sorg. En omtumlande resa, där smärta, förtvivlan och växande insikter blandas. Skuldkänslor är destruktiva för ditt sorgearbete, då de leder till en felaktig skuldbeläggning på dig själv och därur en undervärdering av dig själv.

Självmord är ett tabubelagt område som ger oss medmänniskor osäkerhet i hur vi skall agera inför de sörjande. Att tala ur sitt hjärta, att möta sorgen och tala stödjande och visa sin omtanke, är vi som i alla förluster och sorger ett stöd. Till den som bär sorg är en vänlig gest eller vänliga ord av stor vikt, kanske inte just i stundens ögonblick men likväl som sorg skapar ärr i ditt hjärta, bevaras en kärleksfull handling och ger styrka att komma vidare i livet.

I livet är sorg och glädje oförsonligt skilda, och ändå två följeslagare som skapar just Livet.

 

 

 


Tillbaka till bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *