untitled

Livet går vidare

15 september, 2018

Hur ofta går inte mina tankar tillbaks till den känslan jag fylldes av den dagen jag miste vår son. Dagen då allt förändrades och livet tog en ny väg. Stunden jag insåg att världen omkring snurrade vidare, livet gick vidare och jag stod där med min förlust. Mötte livet och smärtan i att ha förlorat en älskad son.

För allt strävar framåt, vidare som om inget hänt. Alla fortsätter sina liv, gör sina dagar och där står vi som mist,  i motvind , hård och skoningslös. Då ser man sig själv som ensam och mötet med sorgens olika ansikten omsluter ens existens fullt ut.

Tiden närmast en förlust av en närstående, är en tillvaro som präglas av en intensiv närvaro till känslor, tankar och andra medmänniskors omsorg. Blommor, brev och samtal omsluter oss och vi har svårt att kunna ta till oss allt. En osynlig skydds ram omger oss och vi möter dagar fram genom avsked, förändring och det definitiva. Många av oss agerar med ett oförklarligt lugn, några av oss blir passiva medan en del tar avstånd från sina känslostormar helt. Vi ser och möter skeendet, antingen aktiva eller passivt betraktande. Lever i sorgens första fas av deltagande från alla omkring oss, en uppmärksamhet som så stilla avtar för att slutligen tystna helt eller delvis.

För så är sorg, vi lever med förändringen i våra liv då vi mist. Medan vår omgivning lever vid sidan av den förändringen. Vi möter medkänsla och omtanke från vår omgivning, en dyrbar gåva oss människor emellan. Dock går livet vidare, sorgen bär oss fram till dagar, veckor, månader och år . Ger oss en vetskap om vem vi är och hur vi är,  genom mognande insikter och närhet till våra djupare känslor. Det är viktigt att förstå och beakta att sorgen är din egen, även den du delar med din närmsta omgivning. Du äger din egen känsla och närhet till den gemensamma sorgen.

För vår omgivning går livet vidare, och man berörs inte lika fullt av den eller de som inte längre finns i livet. Saknaden finns där emellanåt,  men andra möter inte den dagliga påminnelsen av förlusten.

Det finns ingen egentlig längd på vår sorgetid, den är olika i sin intensitet, olika i sin verkningsgrad och helt beroende av dina förutsättningar att möta den. Den kan vara allt från några år av sorg,  till livslångt sörjande.

Då en älskad människa går oss förlorad, bär vi resten av livet den saknaden i våra hjärtan. Dock har livet skänkt oss alternativ till att hantera sorg, möjligheter att leva vidare genom en förlust.

Att möta sorg kan bli en traumatisk upplevelse men också en tid av, hur osannolikt det än kan tyckas, en form av lättnad. Efter en kamp med sjukdom, ångest och smärta kan döden bli en befrielse även om förlusten av en älskad är fruktansvärd. Då livet inte ger mer av livskvalitet  och ej möjliggör ett fortsatt liv, är döden en befrielse. Att leva ett liv utan värdighet eller med ett skoningslöst obegränsat lidande, såväl fysiskt som psykiskt är döden en värdig väg bortom livet. Med den vetskapen, utan att jag på något vis föringar betydelsen av livet, bär vi oss igenom förluster genom svår sjukdom.

Då livet bryskt berövar oss en närstående genom olycka eller hastigt insjuknande, tar vi inte till oss en acceptans utifrån de förutnämnda premisserna. Vid hastigt trauma som det innebär att mista någon plötsligt, hamnar Vi i ett omtumlande kaos av intryck, känslor, tankar och reaktioner. En känslomässig tsunami som slår ut allt och rubbar vår balans i livet.

För utomstående kan det ibland vara svårt att se och förstå våra vägar genom sorgen. Trots att tiden går, dagar, veckor, månader blir till år så är saknaden kvar. Trots att vi kanske omges av en stor familj eller har många nära i vårt liv så kan ingen någonsin ersätta den vi miste. Alla människor som lever eller har levt, öppnar sin egen dörr till våra hjärtan. Efterhand som tiden går talar vi öppet om våra tankar, sätter ord till våra känslor, betraktar vår sorg och där någonstans finner vi att livet går vidare med oss och vår sorg.

Sorgen och saknaden finns alltid kvar, blir en del av vårt liv och präglar oss i hur vi går vidare.

Som medmänniska måste du se och låta sorgen över den någon mist alltid finnas där, men också förstå att denna insikt så småningom skapar en grund till en öppenhet att möta livet i glädje framåt. För de av oss som i denna stund bär sorg eller kommit en bit vidare genom sorgen, så låt glädje och lycka , inte bli ett minne blott utan bär det som en trogen följeslagare till de sorger du möter i livet.

Då vi låter lika delar av allt bli till en balans i livet, går livet vidare med oss alla.

 


Tillbaka till bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *