I Livet möter vi stunder mellan hopp och förtvivlan, episoder i våra liv som kommer att prägla oss framöver. Att leva och finnas vid sidan av någon anhörig eller närstående vän som drabbas av en svår sjukdom är en svår balansgång där vi som medmänniska ställs inför svåra tankar och prioriteringar. Sorgen drabbar oss medan vi samtidigt kämpar med och för någons överlevnad.
Tankar och oro inför den förestående förlusten blandas med att finna ork i att stödja och trösta. En energikrävande process som tär hårt och skapar i många stunder en existentiell ångest.Då vi skall finna förmåga och ork att kunna ge omsorg till den som är sjuk och samtidigt skapa en balansgång till att ta hand om oss själva, kan den situationen bli oss övermäktig ibland. Det är en svår stig att vandra och många gånger sätter man sig själv i andra hand och ger allt fokus på att stödja och hjälpa den som är sjuk. På lång sikt är detta en tärande situation att befinna sig i. Dagar då vi skall blanda våra känslor av sorg med att också finna glädje i våra liv.
Vi talar så ofta om hur allt skall bli och hur vi önskar våra liv skall levas. Dessa stunder av positiva samtal och tankar om framtiden genererar en glädje och förhoppning om tiden framöver. Samtal om hur allt skall bli när vi förlorat kampen och skiljs åt, talar vi oftast inte lika passionerat om, vilket naturligtvis är begripligt. Dessa samtal är starkt förknippade med oro och skapar ångest. Vi strävar i hela vår existens i att kämpa för livet och detta även i de mest svåra situationer. Så länge liv finns, finns hopp.
När svår sjukdom drabbar en familj eller en närstående vän, påverkas inte bara den som är sjuk, utan också alla nära omkring. Att bära ångest är svårt, mycket svårare än att leva med oro. Samtal om att skiljas åt är ångestladdade och svåra, de skapar stor separationsångest. Medan samtal om livets början ger positiv energi och förväntningar.
Hur skall vi arbeta med våra tankar, omsorger och känslor för att orka livet fram, och se möjlighet i att bära sorgen så mycket längre inom oss, vilket det innebär under dessa situationer. Då vi lever med ångest, lever vi utan något fokus, utan att ställa in oss på något. Allt är upp och ner inombords, från kaotiska känslor som skrämmer till lamslagen handlingskraft.
För att orka kunna gå vidare måste vi skaffa oss möjlighet till insikt och kunskap om den aktuelle situation som råder, om vetskap i sjukdomen, dess utsikter och prognoser. Detta ger mindre ångest men mer oro, oro kan vi hantera på ett bättre vis. Dialog är viktig i familjen och mellan vänner, att öppna upp för inblick ger större möjlighet till stöd och avlastning.
Så länge vi kan finna och dela med oss en meningsfullhet i detta liv vi lever, har vi bättre förutsättningar att klara av svårigheter. Vi kan göra tiden mellan hopp och förtvivlan till en resa där möten och samtal blir en gåva att bära med sig i hjärta och sinne