portletResources

Minnen och nya dagar

18 mars, 2018

Då livet påtagligt förändras och dina framtida dagar präglas av den insikten, börjar du din resa i att åter skapa mening och styrka i livet fram.

Hur vi har förmåga och förutsättningar att hantera den resan fram varierar, och vi äger ej rätten att inkräkta på någons valda väg. I sorgen, kan vi ofta ha någon eller några som vill underlätta vår smärta, skydda oss från verkligheten, genom att städa undan allt som påminner om förlusten. Allt sker naturligtvis i ett omtänksamt syfte, men absolut ej i genomtänkt.  Vid sorg och det kaos som kan bli där av, ger vi ingen hjälp genom att undanröja sanningen eller närheten till det som skett. Sådant agerande skapar ännu större kaos. Tillgång och närhet till en förlorad anhörigs saker, kan behövas som tröst och viktig resurs i sorgen. I livet kan vi aldrig städa bort någons smärta i förlusten.

Det kommer en tid då du känner dig redo att plocka undan, spara och kasta saker som tillhört en förlorad anhörig. Allt har sin egen tid och väg till den dagen, det är du starkt medveten om. Kanske har du inte nått dit ännu och då är det så.

Att anpassa sig till de nya livsomständigheterna kan ta tid. Man måste få sörja det som man förlorat , skapa sig en erfarenhet av det som har hänt och kanske omvärdera saker i livet. Det är nya känslor och konklusioner som tar tid att acceptera. Nya vägar att gå, medan det i våra hjärtan alltid kommer att bo en sorg och saknad.

En saknad som vi bär med oss utan att låta den vetskapen neka oss lycka och glädje i livet vidare.

Det finns dagar i sorgen då vi ej har förmåga att närma oss i vare sig tanke eller i att röra vid de efterlämnade saker,  till den vi mist. Dessa dagar kommer och går, det är oundvikligt.

Det kommer dagar då vi stänger den dörren helt, då vi ej förmår möta minnen. Känna dofter, röra vid kära ägodelar som påminner. Vi bevarar eller kastar, vi håller hårt eller betraktar på avstånd, inget är fel, inget är rätt. Vad du känner och vill kommer att mogna så sakta, det måste få vara så.

Man ska alltid vara hänsynsfull mot sig själv och inte pressa sig obarmhärtigt genom ett stort obehag, utan vänta in rätt stund för dig.

Under sorgebearbetning har vi en oändlig spännvidd av tankar, känslor, inre bilder och kroppslig närhet till det som är och det som varit. I längden är det inte hälsosamt att förneka sin närhet till detta utan att försiktigt låta detta lägga sig i vårt medvetande.

I sorgen finns ingen genväg, vi kan aldrig köpa oss fria från den upplevelsen. Då vi rusar fram och mer eller mindre städar bort allt och alla saker som berör förlusten, vinner vi inget. Sorgen kapslas in och skjuts framför dig som ett växande berg av förnekelse och stjäler all din energi och livslust.

Då vår son dog, fanns en tid då närheten till det som var ett bevis på hans existens i vårt liv, gav familjen styrka att gå vidare. Det öppnade våra sinnen till vad som gällde här och nu, lät oss alla få känna närhet till förlusten och saknaden. Syskon som fann tröst i att få vara ibland hans ägodelar, känna och lukta på det som gav tröst. Oavsett smärtan i vetskapen om hans död, så kunde denna närhet sakta men tydligt ge tröst.

För oss alla är det givetvis av vikt att begrunda och känna hur och när man kan låta sig ta del av en förlorad närståendes ägodelar, och låta dessa stunder förankra en grund i att  skapa nya dagar av styrka i att gå vidare.

Då vi bevarar minnen skapar vi ett då och ett nu i livet. Vi skapar vår egen resa vidare i livet.

 


Tillbaka till bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *