I en tid då vårsolen åter väcker liv i naturen, då ljus och värme skapar återkomst och praktfullhet, slås vi av medvetenheten om våra förluster. Solen belyser inte bara ängar och skogar utan även den sanning som vi lever i. Saknaden eskalerar då vi önskar att få dela allt det vackra omkring, med de vi förlorat. Sorgens tunga flor lägger sig över vår hjässa.
Med student sångarnas lovsång om framtid i ljus och glädje, kämpar vi snubblande fram för att återfå balans i livet. Finna , som vi blir påminda om , vår framtid i livet .
Framtiden; är det den del av ditt liv som du ännu inte upplevt ? Eller är det faktiskt så att det är, där du just nu i detta ögonblick befinner dig ?
Våra tankar går ofta till framtiden, hur blir den eller vad önskar du av den. Allt medan vi faktiskt befinner oss mitt i den här och nu. Då vi tror den ligger där väntande, för det är väl så vi säger; framtiden väntar ?
En underlig tanke, att tro sig vänta på något som redan är i ditt liv.
I våra funderingar på vår framtid, planer och förhoppningar, bär vi oftast på en optimistisk inriktning och förhållning. Men givetvis finns det likaväl en mer pessimistisk förhållning till begreppet framtid, baserat på de omständigheter livet försatt dig i.
I en tid som nu fylls av ljus och värme, där allt återskapas som varit dött, fylls vi av livets storhet. Vi ser med ödmjukhet på livets kraft och hur allt kommer tillbaks. Grönskande skogslundar, vårblomster som täcker marken och solens värmande strålar. Den sköna känslan då ljummen vind stryker din kind eller solen värmer ditt frusna inre.
Livets privilegium i återskapandets kraft.
Då i den stunden av allt det vackra, kolliderar våra tankar med känslan i den förlust vi bär. Vetskapen om att det finns värden i livet som aldrig kommer åter. Livets kraft att återskapa har sin begränsning.
Blandat med spirande vår bär vi vår insikt om saknaden, ljus och mörker, glädje och tårar. Tillit, hopp och livsmotivation är några av de viktiga grunder som gör att vi skall må bra i livet. Förväntningar inför tiden fram är en viktig bas i att kunna se ljust på framtidens fortsatta väg.
Vi är och befinner oss ständigt på väg fram, en viktig reflektion att ta till sig. I livet får vi ofta lära oss att vänta; vänta tills du är stor nog, eller vänta tills tiden gått ett tag, etc. Allt tycks vara uppdelat i nu och då, framåt eller bakåt blickande. I en återkommande väntan på något ?
Medan vi bär denna väntan med oss på förändring missar vi livet. I stillhet utan att vi inser det, skymtar vi vår framtid som pågår i detta ögonblick av väntan. Vi möter dagar, ögonblick då livet skänker likaväl som berövar oss lyckliga stunder. Ljuset som får hårt slutna knoppar att brista, gör ont, detsamma med våra känslor som är hårt slutna i sorgen. Doften, ljuset och solen väcker saknaden av den eller de vi mist.
Vår sorg belyses i sin sårbarhet, medan allt spirar av liv omkring oss. En hård kontrast att möta och ta in.
Hur orkar vi finna stigen åter, finna fotfäste på livets fortsatta väg fram. Tiden som är nu i denna stund, är det enda vi äger och kan påverka. Tankar du bär, eller känslor du fylls av är just nu i denna fasen av din tid, din pågående framtid äger inte rätten till att beröva dig lyckliga möten.
Låt dig själv släppa fram en tanke på att du förvaltar en skatt, som berövats den du mist. Du förvaltar Livet, en gåva som är oersättlig.
Likt blomman som täcker marken nu, har allt sin tid att fylla, liksom vi människor. Då vi trots tungt sinne och sorg, förmår oss att fylla vår tid här och möta livet i sin fullkomlighet, låter vi livet få återskapas till en ny framtid.
Vi lever inte genom att fastna i sorgens vagga, livet är unikt och finns här och nu. Det liv som var, går inte att återskapa.
Den som vi mist, ville eller levde med glädje och framtidstro, låt den tanken få spira genom dig i livet fram.
Bevara det som dina nära en gång miste, Livet.