Skarmavbild-2014-12-02-kl_-13_52_24

Inför stundande högtider

Vi närmar oss en tid då helger och högtider står för dörren. Dagar av förväntningar, gemenskap och glädje går oss till mötes. Ljusen tänds och lyser med värme genom våra fönster. Där bakom anar vi gemenskap och glädje allt medan december mörkret sluter sig över vår värld.

För många av oss är denna tid, då vi går mot helger som delas med nära och kära ett smärtsamt känslomöte. Då vi drabbas av en ofrivillig ensamhet genom en förlust av en eller flera i våra liv, förstärks sorgen ytterligare i dessa stunder. Saknaden och smärtan i sorgen vilar tungt i vårt medvetande i skenet från alla ljus omkring.

Trots att vi i många stunder omsluts av släkt och vänners omsorg, kan vi känna stor saknad av den djupare närhet och kontakt som funnits vid vår sida. Då vi förlorar en anhörig möter vi känslor av övergivenhet, otrygghet och meningslöshet som skapar stor ångest och nedstämdhet.

Sorg har en stor förmåga att blockera intag av allt det som är kvar omkring och ger glädje i livet. Under sorgens första år ställs vi inför de första smärtsamma mötena i insikten om förändringen i livet. Högtidsdagar, speciella dagar och helger passerar och vi tvingas igenom och förbi med saknaden och smärtan som reskamrat i dessa möten.

Som människa är vi beroende av närhet och att befinna oss i någon form av gemenskap med andra. Då den gått förlorad måste vi ta oss fram genom dagar med en lågintensiv energi i kroppen och det är en stressrelaterad faktor.

Trots att vi omges av möjligheter att söka gemenskap väljer vi då många gånger att fastna i ensamheten istället. Då vi lägger all energi på att ta oss genom dagarna vidare blir orken till att knyta kontakt och släppa in medmänniskor i vår närhet svag.

Men att låta någon få ta kontakt med oss och fråga hur vi mår, hur dagen varit, innebär inte att vi släpper vikten av de eller dem vi sörjer. Då vi tillåter någon att stanna upp vid vår sida, om så bara för att växla några ord, kan dagen få en annan innebörd. Vi ställer själv gränsen för hur djupt vi låter sorgen blockera våra möjligheter till att släppa in ljus och värme i livet.

I den stund vi miste någon vi älskade högt, insåg vi att förlusten bestal oss den som alltid funnits där vid vår sida. I det tomrummet växer sig en formlös rädsla för livets fortsättning fram och ensamheten tvingar oss att konfrontera dessa smärtsamma känslor.

Genom att tillåta oss själva , att betrakta och lyssna till våra innersta känslor, har vi en större tillgång till att finna glädje i att dela dagen med andra i vår närhet. Då och då måste vi låta oss bryta låsta och negativa tankesätt. Låta oss blanda in nya inslag av värme, gemenskap och glädje i livet.

Så då adventljusen tänds och vi skapar nya förhoppningar, låt dig själv få ta del av de som vill dig väl och låt deras glädje däröver också bli din lycka.

Mitt ljus brinner för dig

 

Share via