Novembers mörker lämnade plats för ljusens hoppfulla sken, lysandes i vart fönster till slingrande ljusslingor, kring kala träd och lummiga granar. Här och där föll snökristaller och bildade en gnistrande omfamning till en tid där fokuset läggs på kommande gemenskap och glädje. En tid, som även får många andra känslor och tankar att belysas extra, då livet ibland helt och hållet, kan ha ändrat våra förutsättningar.
Ensamhetskänslor och tomhetskänslor är trogna följeslagare då vi mist någon närstående. Livet som var till livet som är, följer vart lilla fladdrande ljussken som möter oss där vi går. Vissa dagar är lättare att ta sig fram igenom, till dagar då all motivation och ork gått förlorad. Även de sorger som vi en längre tid burit som en saknad, väcks på nytt i sin intensitet och tar vårt fokus helt. Sorg tar aldrig sin väg bort ifrån, utan blir en stor del av den vi blir och det vi bär; vi har bara olika stadier av dess påverkan på oss, vägen fram igenom. En tid som denna, då mycket byggs upp på förväntningar, gemenskap och att tillhöra, belyses starkt och får oss starkare närvarande till saknaden.
Vikten av att kunna skapa en meningsfullhet, till en form av harmoni och acceptans inför det som är, blir en utmaning som ställer stora krav på dig som förlorat.
I den stund vi upplever en förlust av någon närstående, aktiveras många olika sinnestillstånd i och omkring oss. Vi möter situationer där vi konfronteras med främmande reaktioner, tankar och känslor. Våra grundpelare i livet som varit har raserats och vi har inte alltid ork att ta oss an ting som förut hade en given plats i våra liv. Att sörja är inte bara en känsla som är tidsbegränsad; livet igenom möter vi dagar då vi blir mer uppmärksamma känslomässigt på förändringen vi lever med. Trots att vi på det förnuftiga planet vet att det ej går att regissera om livet, låter vi oss lätt fastna i en envis tillflykt till att inte acceptera och därifrån hindra oss själva att skapa en ny tillvaro. Acceptans är inte att förminska värdet av att ha mist, snarare att förmå sig att öka värdet på och förutsättningar för att överleva med saknaden.
Vi behöver låta empati och sympati med vårt eget jag få tillträde till att skapa en annorlunda men meningsfull tillvaro i det som vi går mot i denna tid. Känna oss skuldfria till de tankar som vill erövra vår uppmärksamhet i att skapa harmoni i livet och ha modet att se någon form av glädje i att vara här och nu.
Vi landar ofta i att greppa tag om tankar där vi inte förmår oss att ge oss själva möjligheter till att skapa liv, där vi bär glädje inför ting som varit eller ligger oss varmt om hjärtat.
Om vi i stället därifrån ställer oss frågan huruvida den eller de vi mist burit en önskan om att vi undanber oss vårt fortsatta livs möjligheter eller faktiskt önskat oss glädje med just möjligheten i att få bära livet vidare, ge oss själva en styrka att skapa en ny men värdefull tid fram igenom de dagar vi nu möter – där möter vi det egentliga svaret för de beslut vi
tar. Vi välkomnar aldrig förlusten av någon men vi bör välkomna det faktum att vi bär en enorm möjlighet att göra ett val som gynnar oss bäst på sikt.
Livet kommer alltid vara en rörelse framåt; livet har stora och små mål. Det vi väljer att göra kommer vara det som gör det möjligt att glädjas trots förluster och saknaden.
