De svåraste upplevelserna vi någonsin kommer att stöta på i våra liv involverar förlusten av nära och kära. Det sörjande sinnet och den orubbliga saknaden vaggar oss fram i en ranglig båt över stormiga vågor. En resa av känslomässiga vågdalar som i all sin styrka sällan lugnar sig utan en övergående period av att blicka inåt, möta sina rädslor och konklusioner. Resan fram igenom sorgen tar ut sina olika vägar; ofta tappar vi taget om de åror som för oss fram. När orken och motivationen sviker dig, låt någon komma vid din sida och ta över rodden fram. Att ta sig vidare kräver ansträngningar, insikter och emellanåt en delad plats i båten.
Den tid som kommer efter vårt sista farväl, efter blombud och tröstande brev, blir ett stilla vakuum i sorgen. Ögonblick då allt som hänt ställt sitt fokus i och omkring dig, värmande närhet och omtankar som omgett dig i förlusten.
Livet som nu fortsätter, under dagar fram där du omsluts med förtvivlan och oro, skapar så många frågor och tankar. Här når du plötsligt en hållplats, där tystheten och stillheten blir mer påtaglig. Livet håller på något vis andan i väntan på nästa möte av alla de tusende känslor som är.
Allt omkring i livet utanför tycks fortsätta på sitt vanliga vis, medan din tillvaro är på paus. Alla har något eller någon att fortsätta framåt med, livet utanför är i ständigt framskridande. Detta blir så oerhört närvarande för den sörjande.
I denna stillhet blir minnen, längtan och förlusten mer påtaglig. En tid då vi möter den totala insikten av den eller de röster som för alltid tystnat och frånvaron av den fysiska närheten som lämnat oss i ett naket och sårbart varande – ett varande som även måste bli en medvetenhet hos din omkrets av familj, vänner och bekanta. Vi måste förstå att förmågan att acceptera och integrera förlusten av en närstående är en känslig process. Att sörja är inte ett tillstånd, utan en process.
Då smärtan från förlusten inte bara är ett element av sorgen, utan det finns så många fler känslor att hantera, kanalisera och ta sig an, bör vi vara öppna för dessa olika uttryck de för med sig hos den sörjande. Vara införstådda med att vi utgör en viktig del av den läkande processen enbart genom att finnas där, lyssna och ta in. Vissa dagar måste den starkare ro båten.
Tiden fram efter det sista farvälet kräver oändligt mycket mer av såväl den drabbade som omgivningen. En tid som kantas av längtan och en kamp om att förmå sig acceptera det som blivit; förmå sig ge utrymme för att känna och bli närvarande i livet som pågår.
Sorg tar tid, den har inget direkt facit på hur, var eller när den tar sig fram. Det kommer dagar som är bättre och dagar som är sämre; detta bör vi se som en del av processen. De stunder som kräver mer är inget bakslag utan ett steg framåt. Vi måste ge sorgen det utrymme som behövs och framför allt finnas som ett stöd.
Att visa omtanke behöver inte vara stort eller märkvärdigt. Små generösa stunder av uppmärksamhet och handlingar i syfte att visa omtanke, ger mer än vi kan förstå. Att ge tryggheten i att vi inte bara är en tillfällighet, utan finns kvar såväl genom de mörka som de ljusare stunderna.
Att ge av sin egen tid, kan vara ett samtal, sms, brev eller besök. Sorg är ingen farlig eller icke hanterbar plats att besöka. Vi behöver inte vara terapeuter eller vägvisare, endast skapa en trygg plats för den andre att vila i med sina tankar och känslor. En promenad eller hjälpa till med något som utgör ett bevis av att ” jag finns här” kan skapa en otrolig känsla av att ej vara bortglömd i sin sorg.
En vänlig hand på en skuldra, en varm omfamning av någon blir en vacker inramning av modet och godheten vi kan vara för varandra.
