Inför ett väntat dödsfall

Har du en nära anhörig som vårdas palliativt där döden kanske är nära förestående?

 I en sådan svår situation har man självklart många känslor, tankar och kanske en del frågor. Tveka inte att ta kontakt med oss, alla medarbetare på Fjällmans är utbildade i sorgbearbetning. Vi finns här för dig och hjälper dig gärna.

En dotters berättelse

För 12 år sedan, innan jag började jobba som begravningsrådgivare, så befann jag mig själv där, på hospice tillsammans med min mamma som var döende i cancer. Den första tiden hon vistades där umgicks vi mer eller mindre som vanligt. De dagar hon kände sig lite piggare kunde vi göra små utflykter tillsammans. Vi fikade, shoppade, promenerade, hälsade på hos vänner och jag blev en hejare på att stuva in rullstolen i bagaget. Vi kunde prata, skratta och skämta åt det mesta precis som förr även om sorgen hela tiden fanns där som en dov, dämpad underton. Ibland tog förtvivlan överhanden helt och jag fick vända bort blicken för att inte visa mamma hur ledsen jag var.

Dagarna och timmarna flöt in i varandra, speciellt i slutet då det blev mer tid av vård och vakande än av umgänge. Änglarna som jobbade på hospice tröstade och guidade oss varsamt genom hela sjukdomsförloppet.

Mamma tynade bort mer och mer. Som en skör liten fågelunge låg hon där i sin säng, oförmögen att ens tillgodogöra sig vätskan från en droppande kompress. Vanmakt, förtvivlan och en förlamande känsla av att det inte längre fanns något hopp avlöste varandra fastän jag hela tiden vetat att det var så här det skulle sluta. Orden till min mamma fastnade i halsen. Till slut visste jag inte vad jag skulle säga men jag höll hennes hand, låg bredvid och höll om henne i sängen och smekte hennes kind. Jag viskade att jag älskade henne och att hon inte behövde oroa sig, att vi skulle klara oss bra, vi som var kvar. Hon lämnade oss på natten den 26 juni. Samtidigt på radion spelades Barfotavals av Lennart Carlberg.

Fram tills då hade vi levt i ett kokongliknande tillstånd, omhuldade av varsamma och vårdande händer på hospice, bortkopplade från omvärldens och vardagslivets triviala gång utanför. Försommarens starka, bländande strålar lös in igenom det öppna fönstret och landade på mammas orörliga kropp. Med ens blev allt så konkret och definitivt. Nu fanns hon inte mer.

”Du kan vänta där ute i korridoren medan vi gör i ordning henne, sa en sköterska. Bänken utanför var hård och kall. Jag minns att jag ringde hem och till mitt jobb för att berätta vad som hänt. Jag visste inte riktigt vad sköterskan hade menat, men när hon en stund senare meddelade att de var klara så fick jag komma in i rummet igen. Hennes hår var kammat och hon hade fått sina finkläder på sig, vita byxor, vit blus och sin röda kofta. Så här i efterhand, när jag tänker tillbaka, hade jag nog gärna velat vara med eller fått möjligheten att göra i ordning mamma helt själv.

Jag minns inte om mamma hämtades på en bår eller i kista. Jag visste inte då skillnaden eller vilka alternativ som fanns. Jag visste inte heller vilka det var som kom och hämtade henne, var det sjukhusets personal eller begravningsbyråns? Änglarna på hospice hade säkert redan informerat mig om detta men antagligen var jag oförmögen att ta in det där och då. Vart någonstans körde de henne? Var detta sista gången jag fick se henne? Allt hade skett så fort och plötsligt befann jag mig i ett tomt rum med mammas tillhörigheter liggandes i plastpåsar på sängen, endast några timmar efter att hon själv legat där och tagit sitt sista andetag. Tystnaden där inne var kompakt, nästan brutal och det kändes som att jag befann mig i ett vakuum. Jag som mentalt hade förberett mig på att den här stunden skulle komma. Hur kom det sig att så många frågor nu var obesvarade och att så många nya dykt upp?

Likt en kompassnål som löpt amok snurrade nu alla möjliga tankar och känslor runt i mitt inre. Tröttheten efter allt vakande och huvudvärken efter all gråt och anspänning hade såklart också tagit ut sin rätt. Men hade jag då vetat det jag vet idag, tror jag att mycket av den vilsenhet och ovisshet jag upplevde hade känts mycket mindre.

I mitt jobb som begravningsrådgivare hör jag ofta snarlika berättelser. De flesta anhöriga som tar kontakt med oss gör det efter att döden har inträffat. De har därmed också helt förklarligt väldigt lite information eller oftast ingen alls om vad som händer sen. Men i liknande fall som mitt, när en närstående vårdas palliativt, så ser både jag och mina kollegor som jobbar med dessa frågor, värdet av att få ta del av den informationen i ett tidigare skede. Hade jag själv haft den möjligheten, innan jag tog avsked av min mamma och innan jag befann mig i det där tysta, tomma rummet, hade jag nog agerat annorlunda och känt större trygghet och mindre ovisshet i vad som komma skulle.

 

                                                                                              Helen Forsberg, Begravningsrådgivare på Fjällmans

Förlora en älskad

Att leva med vetskapen att man är på väg att förlora en älskad är svårt nog. När döden inträffar är man nästan alltid oförberedd på de känslor som kommer upp. Att få möjlighet att förbereda sig på det man kan; det praktiska och vad som händer sedan kan göra denna tid något lättare och bli ett steg på vägen vidare i sorgearbetet.

Befinner du dig som anhörig i en liknande situation så ta gärna kontakt med oss. Vi vet att många gärna vill prata om hur det går till när vi hämtar, bäddar ner i kistan och alla stegen fram till själva begravningen. Du har kanske egna tankar och funderingar kring detta?

Vi vet att detta är en svår tid och att frågor kan dyka upp när som helst – och kan därför erbjuda dig en egen kontaktperson. Det känns ofta tryggt att veta att det alltid är samma rådgivare du får prata med. Givetvis kan vi även boka tid om ni vill göra ett besök och träffa oss för ett samtal. 

Till sist, något som kan vara fint att tänka på den tid ni har kvar tillsammans:

– Uttryck din tacksamhet för det som varit bra

– Uttryck din kärlek

– Lev i nuet tillsammans