Jag fick höra en gång att trasiga människohjärtan är skapta av olösta berättelser och förlorade hopp. Kanske är det så … och att ett hjärta kan brista i sorgen av ett avsked utan ett farväl, ett ögonblick av livet som berövar oss en möjlighet.
När vi mister någon och den försvinner ur våra liv helt oförberett, skapar livet ett avsked och uppbrott som ibland aldrig får ett farväl. Tiden stannar och stunden flätar in ett olöst kapitel i vår livshistoria; en sekund, ett ögonblick då hjärtats slag inte slår på samma vis och verkligheten omsluter oss med saknad, tomhet och förtvivlan, en stund i livet då vi inte hann ta farväl.
De flesta av oss har upplevt eller kommer att uppleva avsked av någon under våra liv. Vare sig vi är införstådda med det eller helt oförberedda. Många kommer ha möjlighet att finnas i stunden av ett avsked, närvarande med ord och beröring. Några kommer mista den möjligheten i ett avsked, lämnas med allt som kanske aldrig fick lyfta ur hjärtat.
Drömmar och hopp som vi burit går ibland om intet och skapar situationer som kan vara mer komplicerande för vissa än för andra. Då vi berövas närhet till någon i ett avsked, går något ibland förlorat inom oss. Ett ärr i hjärta och sinne finner ett rum i vårt jag.
När vi sörjer måste vi på något vis ta hand om oss själva i stor utsträckning. Men om den delen inom oss som skall ge stöd är skadad, så kommer vi ha sämre förutsättningar att ta hand om våra tankar och känslor på ett adekvat sätt. Då någon rycks hastigt bort ur våra liv, eller då vi ej får möjligheten till ett farväl i avskedets stund, undergrävs och förstörs mycket av de styrkor vi bär inför livet och dess motgångar.
Att känna kärlek som varken bryts ner eller förstörs till någon, inte ens när den bleknar, är en styrka i motgångar – en kärlek som lägger grunden till vårt egenvärde och vår tillit inför att ta oss igenom svåra stunder. Dock är det en grund vars bärande segment kan undermineras av stressfulla upplevelser och svåra känslor. Livet lägger sitt mönster omkring oss och vissa skeenden kan vi aldrig förutse eller påverka. Vad vi kan förändra är på vilket vis vi låter tankar och känslor landa i oss, hur vi förhåller oss till de saker som möter oss igenom livet, såväl de glada mötena som de sorgliga.
I dessa tankar måste vi finna kraften i att ge oss själva ett andrum, där vi kan låta oss ta ett farväl och låta de tankar vi bär verbaliseras, även då vi förlorat den verkliga stunden då någon lämnar vårt liv, såväl för vår egen läkning som för att få allt sagt; ett samtal med och kring oss själva om någon vi mist, en till synes märklig sekvens av beteende i sorgen, men ett oerhört viktigt moment i ett avsked.
Många gånger hör vi orden ”jag hann aldrig … det var så mycket jag ville få sagt … ” eller liknande yttranden av ouppnådda önskningar i en sorg. Men finns det egentligen någon början eller slut på var, när eller hur vi tar farväl? Kan ett farväl endast existera vid en specifik stund eller bär vi egentligen alltid den möjligheten att verbalt eller i tanke, skrift och andra handlingar ta farväl?
Då vi låser oss i tanken att det bara finns en stund att ta farväl så blockerar vi våra sinnen och förutsättningar att se andra möjligheter att arbeta med vår förlust. En sorg och saknad kommer att följa oss fram genom livet, så är det. Likaså följer många tillfällen att uttrycka ett farväl, och det bör vi bära med oss genom sorgen.
Vi får göra vad vi kan, med vad vi har, där vi just nu är.