Då sorgen slår ner i våra liv, förändrar och omkullkastar vår tillvaro, finns i samma situation ibland barnet och dess upplevelse av sorg. Som vuxna landar vi ofta i samtal om våra tankar och känslor, lägger fokus på den vuxna sidan av upplevelsen i förlusten, och barnet står då ibland ensamt med sina känslor. I en och samma familj kan förlusten landa så oerhört olika även om man i det stora hela delar sorgen.
Vid ett dödsfall i en familj eller bland närstående genereras många gånger en stressrelaterad situation mellan vuxna och barn. För den vuxne tar sorgen sig uttryck på olika vis och ibland förlorar vi vår väg till att föra samtal med barnet. Varje barn oavsett ålder eller plats i den konstellation där sorgen slår ner, möter en tillvaro av förändringar, ställs inför känslor som skapar oro och blir hjälplösa i mötet med såväl saknad som fysisk smärta.
Som vuxen har man oftast möjlighet att verbalisera det man känner, medan man som barn saknar en del av de redskapen, och då blir andra uttryck för sorgen starkare.
Barn har ibland en förmåga att stänga in sig i sina egna interna palats av starka känslor, tankar och kroppsliga uttryck av ångest i förlusten, blir frustrerade över att inte kunna uttrycka sig och stundvis överladdade med känslor.
Som vuxen i relation till barn som möter sorg och saknad, måste man försöka att om möjligt skapa en trygg plats där de kan känna sig bekväma med att uttrycka det de har behov av. Det viktigaste i kommunikation med barnet är att höra det som egentligen inte sägs.
Barn tar ibland steget ifrån sina egna känslor för att försöka skydda föräldrar eller syskon ifrån sorgen. Det är inte lika tydligt för barn att se sin rätt att uttrycka de känslor och tankar som uppstår när de förlorat någon närstående. Ibland bygger de en mur kring sina känslor i tron att det ska skydda exempelvis föräldrar eller syskon mot sorgen – en slags felriktad emotionell kanalisering av starka känslor, där barn har en förmåga att trycka undan sin egen sorg och istället lägger fokus på andras.
De attityder vi som närstående vuxna visar upp kan, om de blir felriktade, lämna avtryck i barnets hjärta för alltid. Ibland blir avtrycken en börda att bära och ibland en positiv väg till att kunna mötas i en sorg.
Det är inte alltid lätt för barn att förstå sorg och hur den påverkar den egna familjen. Barn har ibland en tendens att bli ”föräldrar till sin föräldrar” och däri skapa en slags skyddszon från det som blivit annorlunda och om möjligt få mamma eller pappa glada igen. Det är inte lika tydligt för barn hur de kan uttrycka känslor, tankar och smärta som saknaden bär med sig.
Att försöka skydda barn från att möta obekväma känslor är aldrig bra i längden. De flesta kommer någon gång att möta sorg och förlust i sitt liv. Att skydda barn från den upplevelsen bör vi inte; bättre är att låta dem möta verkligheten på ett sätt som de kan förstå och därifrån hantera deras frågor, tankar och känslor.
För att kunna förstå och landa i sorg måste barn känna att vi ser och lyssnar utan att försöka förminska eller avleda dem från den öppning de visar i sorgen.
Mellan syskon och andra i en familj är och förblir sorg en helt individuell upplevelse och reaktionerna på den så olika.
Vi är alla, även då vi lever tillsammans, olika i dessa möten. Det finns inget som är rätt eller fel med hur vi möter eller uttrycker sorg. Det är något som vi bör bära med oss och inse: att vårt bemötande är en viktig del i andras sorgebearbetning.
Hur man förmår möta svåra upplevelser i livet har ofta sin grund i hur du som liten blivit sedd och lyssnad på. Det är viktigt att våga lita på att man kan visa hur det känns inombords utan att bli förringad.
Vi bär alla ett slags ansvar för varandras olika uttryck av sorg och dess möjligheter att ta plats i livet.
Det är givetvis en otroligt krävande situation att som vuxen hantera sin egen sorg samtidigt som vi ska möta och ta oss an övriga familjemedlemmars reaktioner, tankar och känslor i förlusten. Jag säger inte att det är en enkel resa, men om vi bär en vilja och öppenhet att se varandra och framförallt bejaka varandras uttryck så kommer vi att nå en lång bit fram genom sorgen.
Som vuxna ser vi att döden är en påminnelse om livet, och det är en tanke att bevara och lägga som grund i hjärtat.