I en sekund, ett litet andetag förändras ibland våra liv och vi tar steget från förväntningar och lycka till ett kaos av känslor i sorgens vagga.
Vi står kvar med vår famn och kärlek i absolut tomhet och livet blir aldrig mer som förr.
Livet flätar samman möten av såväl glädje som sorger. Sekunder och dagar av lycka byts till ett totalt vakuum i sorg.
Allt man bar i förväntningar och glatt sig åt, bryts bryskt i ett ögonblick och man kastas handlöst in i ett känslomässigt kaos. Man färdas i en andlös labyrint av möten med sina innersta värsta mardrömmar. Söker kraft att ta sig igenom timme för timme i den ofattbara och skoningslösa sanningen som blev livets nu.
Hur kan vi som förälder ta oss igenom en sådan sorg? Var finner vi kraften att ta oss vidare när livet kastat oss in i det värst tänkbara?
Allas vägar fram igenom detta faller så oerhört olika, då vi alla har olika plattformar i livet att utgå ifrån. Men det finns många gemensamma faktum som har betydelse i hur vi på sikt går vidare igenom en förlust som denna.
Då vi står i förlusten av ett älskat barn, möts vi av känslor som vi inte ens visste att vi bar i djupet av hjärta och själ. Vi är oftast inte heller bekant med hur vi agerar i tankar och ord, som vi inte alltid behärskar att styra själv.
Vi är och bär alla våra känslor i sorg, det är helt naturligt att de under sådan psykisk och fysisk stress ger sina personliga uttryck. Låt det få vara så, det är inte farligt att ge uttryck för sin sorg. Så länge vi är medvetna om att de är en viktig del av sorgefasen att komma fram.
Känslors yttring är vår ventil att uthärda smärtan i sorgen.
Varken de eller våra tankar befäster vem vi är utan endast hanteringen av sorgen som klivit in i nuet som är. En Viktig länk i att komma vidare i en sorg.
Döden är många gånger en oönskad gäst i våra liv. I den turbulens av kaos vi står inför i mötet med att vårt barn dör, nås också våra närstående av ett kaos inombords. Ett slags ansvars kaotiskt deltagande där inget manus eller facit finns tillgängligt. Det är väldigt få människor som hjälper oss att förstå och att veta vad vi skall göra eller känna när sådan sorg drabbar oss. Det är också helt förståeligt och vi bör bära den medvetenheten inom oss.
Oftast har vi svårt att tala om döden då det berör våra existentiella frågor och ofta känner man sig obekväm i de samtalen. Allt handlar ju om att vi ser våra liv som här och nu, den senare fasen av livet skjuter man hellre åt sidan eller framåt.
Det blir slutligen en viktig vågskål i sorgen då vi talar med varandra om dess innebörd för våra liv och det liv som går vidare fram.
Att förstå vikten av att våga beröra det som hänt i samtal med varandra. Då man medvetet undviker att tala om det som skett bygger man lätt en mur omkring sorgen och stänger av relationer med varandra.
Vare sig det är en chockfas eller förväntad förlust av döden, så är upplevelsen i att förlora sitt barn en kaotisk upplevelse. Vi kastas omkring i en turbulens av ilska, avgrunds djup ångest, smärta och bottenlös gråt, samtidigt som vi kan bli helt tomma på känslor, tankar och ord. Ibland fullständigt apatiska av alla intryck i oss. Vårt eget skydd sätter oss i både agerande som helt på någon slags tomgång, där kroppen hanterar all stress i samband med ett trauma som detta är. Det finns aldrig någon direkt manual på hur eller vad som blir, allt landar så olika i oss.
Sorg tar tid, vare sig inför ett litet liv som sinat ut eller ett längre liv, allt tar sin kraft och anspråk på oss i så många olika steg och former. All förlust är en sorg och detta får vi bära med oss och däri ha respekt inför sorgens spelande på var och en av oss.
En smärta i att ta sig an denna verklighet och finna orken att ta in detta faktum av nuet. Att finna vilja till att konfrontera eller acceptera förlusten är det sanna problemet.
Vi står oftast oförberedda på mötet med den stormflod av känslor som slår omkull oss och i den stunden är vi inte beredda att acceptera. Vi släpper allt omkring oss och det är fullt förståeligt. Men att i ordets mening möta konfrontationen och acceptansen är hur omöjligt det än tycks vara, det som så småningom bäddar in vår sorg och tycks på ett mirakulöst vis föra oss vidare igenom livet.
Vi vet att acceptans är den svårt ouppnåeliga nyckeln till att på sikt kunna hantera en förlust.
Det är ofta i en exceptionell svår situation såsom förlusten av sitt barn där det krävs att man kan gå bortom sin gräns för vilja och ork. Då vi snubblar där, förlorar vi tron på vår framtid och riskerar fylla våra liv med fysisk och mental apati.
Som medmänniska har vi en stor viktig medverkan att här finnas och utan på kvittens i samtalet bara lyssna, finnas och vara närvarande. Det finns ibland inga frågor som har svar utan vikten i att vara där bredvid såväl praktiskt som medkännande väger stort.
Sorgen har aldrig någon genväg, varken för de små vi förlorar som för de större.
I den stund ett enda ögonblick förvandlas livet till ett sätt att vara
Detta är den störta utmaningen i sorgen att inte ge upp eller tappa taget till livet.
Att våga släppa ut sorgen i ord och handling, låta den få tala sitt språk.
Dock varsamt landa i att släppa taget och inte låta lidandet bygga in dig bakom en mur.
Låta din lojalitet omsluta ditt jags mående och inte helt landa på det du förlorat.
För de vi mist i livet