”Tiden läker alla sår” … livet går vidare, för dig och mig, med saknad och längtan som en trogen följeslagare. Ögonblick blir till stunder som blir till dagar som mynnar ut i veckor, månader och år. Tiden går men min sorg ligger där än, i djupet av mitt hjärta, med sin sårskorpa över. Ibland stöter jag in i mina känslor och rycker bort skorpan som lagt sig över det sår jag bär i min förlust av dig, lämnar mig med smärtan och oförmågan att släppa taget om sorgen efter dig. Tiden går men läker inte mitt sår …
Det finns så många olika sorger vi tvingas möta i livet, sorg över att göra någon ledsen, sorg över en förlorad tid eller möjlighet, sorg över att livet rusar fram, sorg över något vi aldrig sade eller gjorde. Allt som på ett eller annat vis når oss och gör oss medvetna om livets eget skeende, styr en stor del av de sorger vi möter.
Sorgen har en förmåga att stundtals helt och fullt ta hela vår uppmärksamhet, förser oss med tvivel och frågor eller emellanåt med passivitet eller utåtagerande. Dess nyanser av uttryck varierar stort. Inget är förutbestämt utan utgår helt från var eller hur vi befinner oss i livet då sorgen kommer in, baseras på vår egen förmåga att verbalisera eller på annat vis ge uttryck för våra tankar och känslor. Vi har alla olika möjligheter att bära en förlust av någon, för det är inte ”tiden som läker alla sår”, utan först och främst att vi landar i insikten om att vi i tiden som går skall ta oss an tanken att resterande liv bära sorgen med oss. Den blir en del av vårt liv oavsett om vi bejakar det eller ej. En sorg har också sin plats i våra liv, likaväl som livet i sig självt har. Då vi förmår oss att ta in tanken och detta, utöver den såväl psykiska som fysiska smärtan, börjar vi processen att leva med vår saknad och sorg. Jag säger inte att det är enkelt; nej – den största utmaning vi möter är att ta steget igenom sorg. För det är just så vi färdas, igenom sorg, med sorgen vidare framåt. Då vi talar om att släppa sorgen, är det inte själva sörjandet vi skall skjuta undan, utan ta sorgens olika påverkan på oss vid handen och gå vidare, låta det finnas dagar som är tunga och möta dagar som känns lättare, i ett gemensamt syfte att leva vidare med vår förlust.
Sorg går i sin fullständiga helhet inte ”över”, den landar som en del av det som blir du eller jag. Vad som går över är egentligen vår förmåga och i synnerhet vår vilja att ta klivet in i livet som är, livet som ger och tar, dagar som kan tyckas meningslösa men ändå bär med sig en möjlighet. Vi får aldrig tillbaks förlorad tid, vad vi vinner är tiden som ligger framför oss, dagar som ger oss möjlighet, dagar som är vad du gör dem till. För skillnaden i att vara eller att inte finnas, är det som ger dig skillnad till en möjlighet. Livet är och kommer alltid vara en gåva, en i vissa stunder oskattbar gåva som någon i vår närhet dessvärre mist.
Då vi lever i vår sorg glömmer vi ibland bort att leva med livet omkring. Vi fokuserar helt på sörjandet och dess mantel tynger våra skuldror och låter oss inte känna något annat än sorgen. För att leva krävs inte bara luft att andas; livet du bär på kräver din entusiasm, ett elixir av livsglädje, kärlek och vilja som får dig att leva i livet som är – med din förlust, med din saknad, med vetskapen om att det alltid kommer finnas känslor med, kring det du mist.
Vi omges av en tid då livet rycks bort för många människor genom krig och olyckor, skapar enorma förluster i många liv och tvingar många att ta sig vidare med sorgen som sin närmsta följeslagare. I en tid då många av oss finner frid och glädje över dagar som kommer, vandrar även de som söker trygghet och mening med allt som sker. Dagar av saknad och oro skall blandas med vissheten om att livet ter sig olika för oss alla.
Året går sakta mot sitt slut och jag sänder min innerliga önskan om att de som lever med sorg och saknad skall finna ögonblick då allt faller på plats, då de kan bära sorgen vid sin sida och ta sig an livet som är.
Med all värme och önskan om gott för Er alla.
En God Jul och Ett Gott Nytt År.