Det är stilla i rummet, jag håller din hand i mina händer. En hand så svag och kraftlös, en hand som burit mig i livets begynnelse, tröstat och väglett, alltid burit sin kärleksfullhet och omtanke om mig. Nu vilar de sista krafterna av dessa händer i mina och jag betraktar dig tyst där du vilar. Utanför fönstret går dagen mot skymning och ljudet från koltrastens sång i trädet blandas med ljudet av dina tunga oregelbundna andetag. Jag ser några löv släppa sin gren och i smånätta virvlar dala ner mot marken. Så som livet är, en tid med liv för att sedan möta slutet och släppa taget. Alla vet vi det, vi möter det någon gång, väntan på att skiljas från livet, men ändå är vi oförberedda i stunden på de känslor som flyter in i vårt innersta. Tanken når mig där jag sitter vakande vid din sida, att när någon man älskar dör, så dör en liten del av ens hjärta med. En förlust bär med sig två förlorade hjärtan för ett tag.
Allt levande har en begynnelse och ett slut, hur gärna vi än önskar skjuta undan detta faktum när vi betraktar livet som pågår. De existentiella tankar vi bär med oss har en viss tendens att fly undan fokuset på att lika självklart som vi lever kommer vi också att dö. Men döden är och förblir en objuden gäst, även om vi vet att så skall ske en gång.
Samtal om livet, förväntningar inför det, är något vi många gånger enklare behärskar att tala om. Det som är pågående har i vårt sinne någon form av oändlighet och hur ofta säger vi inte ”Någon gång skall jag …” eller ”Jag gör det sen …” som om vi sopade undan vetskapen om att livet endast varar ett tag.
Förvisso finns det liv som är långa men också liv som blev korta.
Under min barndom mötte jag tankar på livet och dess olika längd, dess villkor och öden, vilket jag är övertygad om fick mig att såväl betrakta som att närma mig en insikt därom. Jag minns trollsländan som flög över ån där jag satt som liten flicka vid strandkanten. Såg dess skira vingar glänsa i alla färger då den flög över vassruggen, förundrades över dess livfulla svängar och dess skönhet. För en stund av lycka fanns livet där, för att på en bråkdels sekund förloras på vattenytan. Jag vadade fram i strömmande vatten i ett tafatt försök att rädda sländan. Förgäves och med tårar i såväl öga som hjärta blev jag varse att livet tar och ger. I ett barnasinne blev en så enkel händelse något som förändrade något inombords. Jag tog mitt första steg mot att möta liv och dess betingelser.
Genom livet har jag mött förluster, och då jag tänker tillbaka på ögonblicket med sländan önskar jag många gånger det hade stannat därvid i att möta och mista.
Att sitta vakande intill någon som vi vet kommer att lämna oss är en upplevelse i så många olika stadier. I vissa situationer har vi en tidig förståelse och viss form av acceptans inför skeendet på grund av olika omständigheter. I andra situationer finns ett fullständigt kaos av tankar och känslor som kastas över oss plötsligt. Så var och hur vi möter stunder i väntan på att mista någon, har i verkligheten helt olika plattformar att utgå ifrån. Trots detta finns det självklart oerhört många känslor och tankar att kanalisera i båda situationerna och det tar mycket kraft i denna process.
Allt som sker i våra liv har såväl positiva som negativa aspekter. Då vi möter en förlust i våra liv kommer genomgåendet av de olika faserna av sorg falla ut olika på var och en då vi även här har olika plattformar känslomässigt att utgå ifrån.
Under mitt liv har sorgen funnits i många olika möten. Då vår son låg på sitt yttersta efter år av sjukdom och kamp för livet, befann vi oss i ett möte av en bottenlös avgrund. Rädsla och ren fysisk smärta i mötet att mista tog oss helt i sitt grepp. En resa mellan hopp och förtvivlan präglade så många dagar, månader och år. När tankar på om eller när landade i vårt inre, fanns ingen väg ut.
Rädsla inför vad förlusten förde med sig i vår framtid, tvivel på vår oförmåga att inte se vägen fram genom den psykiska smärtan som bromsade in livet till tvärstopp. Med resterna av all vår vilja och kärlek till livet tog vi oss tillbaka till ögonblicket där livet sakta förde oss mot en insikt och förmåga att trots allt möta förlusten.
Även då vi tvingas stå inför att mista små och ibland korta liv, där verkligheten blir en orkan av känslor och tankar, kommer vi att på ett mirakulöst vis slutligen landa och möta livet. Trots att vi bär vetskapen om att inget kan ersätta det vi förlorat, nås vi även av vetskapen om att något landat inom oss som bär oss vidare fram genom livet.
I den stund vi sitter vakande nås vi ibland av ren mörk rädsla inför den förlust vi går till mötes. Våra tankar kan kretsa kring det som varit eller vad vi kunnat göra, belastar vårt redan omtumlande känslokaos. I andra situationer kolliderar förnuftet med känslor och ovisshet, skapar element inom oss som ger rädsla, kaotiska tankar som många gånger föder känslor som inte gynnar oss i en annalkande sorgeprocess, känslor som skapar en våg av rädslor som i sin tur skapar oreda i vårt sinne och slutligen sätter spärrar för oss att möta vår sorg. I vakandet krävs om möjligt en mental rörelse för att vi skall kunna uppnå en sorts acceptans och i den så småningom få möjlighet att leva vidare.
Livet är en resa genom alla möten med såväl lycka som sorg. Några passerar likt en vind över din hjässa medan andra stormar i ditt inre. Livet har många stunder utmanat mig, berikat och tagit bort. Inget kan ersätta de jag mist, men inget kan heller beröva mig de insikter som får mig att fortsätta möta livet, såväl med lyckliga stunder som sorgliga.
I den stund vi förstår vikten av att närma oss mötet i att mista någon vi bär i vårt hjärta, vaknar en acceptans som inte betyder att vi undviker att sörja, utan att vi bekantar oss med sorgen, lika naturligt som vi möter livet.