”Hur kan du vara så stark och ta dig an livet igen?” sa någon till mig efter min förlust, som om min utåt sedda person bar en onaturlig styrka i sorgens grepp. Hur och vad får bekräftelse i en sådan fråga? Är det oftast så vi förväntar oss att se en sörjande, bestulen på allt livsbejakande? Finns det inte också en annan sida som växer fram i sorg och saknad: en insikt om hur oerhört skört och ibland kort livet kan bli, en insikt om varje stunds rikedom i att bära liv, vilket i sin tur ger en styrka att ta oss framåt; detta vare sig vår sorg är kaotisk eller ej.
Med att mista någon kommer en flodvåg av insikter, beslut och livsnavigering framåt. Allt faller över oss; några finner ett spår att följa medan andra har det svårare. Trots dessa olika vägar fram i sorgeprocessen bär sorgens ansikte emellanåt en styrka och vilja att ta sig an livet – livet som skall gå vidare efter dig …
När vi befinner oss i ett svårt ögonblick eller en kaotisk övergång i livet till något annat än vad vi förutsett, blandas vårt emotionella jag med vårt praktiska. Detta tenderar emellanåt att skapa irrationella idéer och handlingar som kan sätta oss i ohälsosamma och problematiska situationer.
Några av oss stålsätter sig och stänger av allt extrovert uttryck i sorgen, kapslar in och skjuter ifrån oss alla inkommande reflektioner. Andra går fullt in i sitt behov av att ge utrymme åt tankar, känslor och agerande. Vad som än blir vårt hanterande av sorg, kommer vi slutligen landa i stunden då allt som skett blir verkligheten av förlusten. I sorg finns inga genvägar, även om en del tror det genom att utestänga och hoppa över. Det som skett har skett och kommer så förbli.
Vi omges av många viljor från närstående och vänner, önskan om att vi förmår ta oss an allas olika önskningar. ”Du måste vara stark”, ”känn tacksamhet …”, ”hur länge skall du känna såhär…”, ja det finns oändligt många påståenden vi möts av i sorgen. Allt bottnar i såväl omtanke som egen frustration i maktlöshet inför den sörjandes situation. Vi bär som medmänniskor en förmåga att ofta vilja hjälpa och göra förbättring, allt i syfte att bry oss – vår önskan om att den sörjande skall ta sig, som vi säger, ”vidare” i sorgen.
Men att gå framåt genom en svår upplevelse är inte detsamma som att gå vidare. Sorgen blir en del av vilka vi är, som en inristning i våra hjärtan om något vi alltid bär en saknad av, en dörr som står på glänt till vårt innersta efter någon.
Vi behöver tid att sörja, tid att finna motivering och styrka. Även under det att dagarna präglas av saknad byggs vår motivering till livet så stilla på, vare sig vi ser det eller ej. Byggstenar läggs varsamt under våra vacklande steg, där vi förstår att gå framåt utan att behöva fly från våra tankar och känslor, en grund som läggs av och med oss själva i att möta livet som blivit. Ingen annan än vi själva bygger denna grunden.
Ibland får vi höra att vi förändrats genom våra upplevelser. Jag skulle vilja säga att det är mer än så, i alla fall när vi talar om sorg. I det ögonblick vi mister sker en omvärdering av livet. Dess möte med våra värderingar av tankar, känslor och de förhoppningar om livet vi burit, förändras successivt och vi landar till slut i en förändrad insikt.
Där bör vi vara uppmärksamma, samla ihop oss och sakta ner en stund för att kunna omdefiniera livet, se till vad vi behöver mer än vad vi vill, bli närvarande i tanken att vi härifrån blir vår egen arkitekt till livet framåt.
Vi bär alla en bild i våra hjärtan på vad som är bäst i olika situationer i sorg, men andras bilder är inte alltid förenade med våra egna. För att nå framåt – ”vara stark och ta oss an livet”, som någon bemötte mig med – måste vi möta våra utmaningar, även då vi känner rädsla och otrygghet. Resan framåt kräver sitt pris. Vi tvingas släppa taget om det som ej kan bibehållas och det kräver mod, stor handling, personlig investering och en viss uppoffring.
Vi kommer med stor sannolikhet ha svårt att få ut vad vi kan av det liv som blivit om vi bara väntar på att saker skall ske.
Livet är lite som en båt på havet: vi möter mjuka dyningar som vaggar oss framåt eller grov sjö där vågorna kastar sig mot oss och vinden sliter hårt i våra segel. Det kräver sitt arbete att ta sig fram på ett stormigt hav, men när vi slutligen når hamnen kommer vi starkare ur ovädret.
När allt tycks omöjligt visar livet ibland en väg framåt.
Vi färdas alla på såväl stormiga hav som lugna, men alla hav har till slut en hamn.