Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. I ett ögonblick förändrar sig vår värld och blir aldrig densamma mer.
Hur vi än lägger in i vårt medvetande att saker kan ske och förändra allt, står vi oftast ändå oförberedda när trauman inträffar i livet. Vår förmåga att ta in situationen varierar från klarhet till total förvirring. Effekten av existentiella värderingar och vad som skapar en meningsfull dag skakas om. Rädsla, fysisk och psykisk smärta lägger oss i ett skoningslöst famntag. Att därur finna en väg igenom kan många gånger vara den största av livets utmaningar.
Vi kan många gånger tänka tanken att livet styr oss mot att uppleva en förlust och på något vis försöka visualisera hur vi möter detta. Men verkligheten har en helt annorlunda historia att presentera oss. Det vi tror, kan i viss mån överensstämma med vad som blir, men att möta det oväntade sätter så mycket mer i process. När det sker står vi nästintill alltid oförberedda, såväl de med konstruktivt agerande som de med total handfallenhet.
När livets villkor kastas om är ingen i grunden helt förberedd.
Då vi i dagligt tal talar om ett oväntat trauma, menar många en dramatisk händelse som förändrar deras liv och vardag. En tid före och en tid efter, blir essensen av traumats ögonblick.
Vi möter alla dessa ögonblick, i olika former av det som utgör vårt jag. Det finns en rad olika faktorer på hur eller vad som i det aktuella ögonblicket kommer att ligga som en grund på hur vi möter ett oväntat trauma.
Yngre människor har en tendens att reagerar starkare, då de oftast ej har lika många referenser eller erfarenheter i en sådan situation. Svåra händelser blir kaotiska då man saknar känsla och erfarenhet i att hantera ett möte med dessa. Likaså hur vi kan skapa kontroll och mening i det vi önskar ge uttryck för.
Då vi i livet mött och tagit oss in i ett oväntat trauma, grundar sig våra konklusioner ofta på att vi tidigare mött en sådan situation. Dock bär varje möte sin egen sorg och påverkan inom oss. Förlust genom ett oväntat trauma är inget vi kan träna in att möta, var sorg har sin historia. Det vi uppnår av tidigare möten i detta, är mer hur vi känner igen vårt sätt att ta oss an känslorna.
När vi oväntat ställs inför en svår förlust utsätts vi för en akut stress vilket sätter igång ett händelseförlopp i kroppen – både fysiskt och psykiskt, en reaktion synnerligen normal på en onormal situation i våra liv. I såväl de situationer vi känner att vi har förmåga att ge uttryck för vår upplevelse, som i de situationer vi upplever motsatsen, är det av största vikt att förstå; vi är alla olika.
Att reagera extrovert betyder att vi med olika uttryck kan visa känslor och reaktioner på ett trauma, att reagera introvert betyder inte att vi ej kan ge uttryck för traumat. Det är helt beroende på vilka möjligheter vi själva ger oss eller hur vår omgivning lyssnar in och ger utrymme för oss att uttrycka vårt trauma.
Som medmänniska i en sådan situation har vi två viktiga egenskaper att hantera. Det är förmågan att finnas där, lyssna utan kvittens på de eventuella känslor och tankar som ges uttryck för. I ett trauma accelererar starka och svåra känslor, samt de uttryck som kommer därutav. Detta sker på så olika vis, vilket vi måste vara införstådda med.
Vid ett trauma söker man ofta stöd vid någon som verkligen ger ett tryggt stöd, en närvaro utan krav. Hos den eller de som vi kan lita på finner vi oftast det stöd som kan ha en förmåga att lugna vårt system av upprörda, svårkontrollerade känslor.
Det behöver inte alltid röra sig om att få definierat de tankar och känslor man bär på, utan mer en vägg att luta sig mot i en envägskommunikation. Alla frågor finner inte alltid svar, så som medmänniska gör vi störst insats med att just bara lyssna och finnas där.
Allt kommer som alltid att sjunka in i vårt medvetande, skapa ett ärr i själen men också ett avtryck i hur och vad som betyder något i livet. Vi möter alltid en förlust någonstans på livets stig; det finns inga liv utan en skugga över då och då. Vad vi gör med vårt trauma eller när vi tar oss an dess påverkan på våra liv är egentligen det enda vi kan eller har möjlighet att påverka.
Då vi möter oväntade avsked av någon eller några, strävar hela vår existentiella kraft mot traumat. Finner ingen som helst acceptans i det som skett. Så är det och kommer alltid att förbli, dock kommer vi att landa i den verklighet som blivit. Vare sig vi accepterar det eller ej.
Där tar vi det första steget mot livet som blivit, där ser vi oss själva med de krafter vi på något mirakulöst vis bär, trots allt.
För hur sargade våra själar och sinnen än blir, så sker något på vägen. Kanske ser vi inte det med en gång men där någonstans fram landar det i våra sinnen.
Även de mörkaste tunnlar når en öppning till slut.