Det sker ibland ett ögonblick, en bråkdels sekund när allt förändras; en skälvande minut när vi nås av vetskapen om vad en förlust för med sig; en dag där sorgens täcke börjar väva sina band över våra skuldror, en väv av insikter som påminner oss om hur flyktig lyckan och tryggheten är i varje stund.
Från det ögonblick någon släpper taget och lämnar oss i en smärta av sorg och saknad, tar vi våra första steg på en resa fram genom ett första skälvande år av sorg.
När vi möter och talar om sorg och dess tid fram genom våra liv, landar vi ofta i begreppet ”det första året är värst”. Vad och på vilket vis kommer ofta detta upp i samtal med eller kring ämnet sorg? Det finns ju ingen egentlig tidsram eller facit på att sörja eller hur dess förlopp sker för var och en i sorg. Vi möter, bearbetar och lever olika i dessa skeenden.
Då den första reaktionen på en förlust skett, vare sig den är kaotisk eller väntad, går vi till mötes en känslostorm av olika styrkor och påverkan. Allt från aggression till passivitet, eller hyperaktivitet blandas omkring och tar sina uttryck i var och en av oss. För omgivningen kan det ibland vara svårt att helt förstå eller förlika sig med denna cocktail av uttryck och agerande. Man kan tyvärr som närstående eller vän ofta missbedöma då man inte fullt ut kan dela alla de tankar och känslor som präglar oss så olika i sorgen.
Dagar blir till veckor, som blir till månader fram i en tid där så många beslut och måsten skall flätas samman med att överleva i en saknad och bearbetning av oerhört många känslor. Även i den till det mest yttre opåverkade, sker en resa i möte med sorg. Sorgen har så många uttryck och vi bär det olika: en del blir extroverta medan andra kan bli introverta, vilket gör att vi måste vara införstådda med att det hela tiden sker en process inom en i sorg, vare sig vi ser den helt och fullt ut, till att den döljs under ytan. Att möta någon med sorg kräver vår acceptans, då det aldrig kan värderas på hur eller vad vi ger uttryck eller ej för i sorgen.
Under den tid som flyter fram i ett första år av sorg, möter vi stunder och situationer som kan bli överväldigande känslomässigt då insikten om att någon fattas i en speciell stund: högtider eller andra tillfällen där vetskapen om förändringen i livet har tvingat oss att stå i en ny och annorlunda upplevelse av det som förut varit oss bekant.
Vi vet alla att i sorgen finns inga genvägar, inga quick fix eller mörkläggande. Sorgen har sin resa och visst, vi kan försöka hoppa förbi eller tränga undan tankar och känslor, men sorgen kommer alltid ifatt dig på något vis, någonstans fram i livet. Där kommer dess påverkan nå oss oavsett hur eller vad vi bestämt oss för.
Tiden läker inga sår, tiden ger oss i stället möjlighet att bära en sorg. Resan fram under det första året har just detta syfte, att föra oss fram mot stunder och händelser där vi kommer sakna och ta oss igenom de känslor som kommer med dessa ögonblick; ögonblick där vi på något vis kan finna en väg fram och trots allt kunna finna värden i detta.
För många av oss kommer en förlust att innebära förändring. Vilket inte behöver betyda att vi aldrig kan finna en förutsättning till att skapa en tillvaro där vi möter livet vidare tryggt.
Lika stort mod so det krävs att möta en sorg, lika stort mod krävs för att ta sig an det liv som blivit.
Under ett år av sorg, en tid där vi färdats fram genom mörka dagar och ljusare stunder, växer stilla fram en slags igenkännande av de känslor vi bär och en vetskap om hur vi är; som en vägvisare till vårt innersta på hur, var och vad som lyfter oss vidare fram.
Det är ett högt pris att betala, en oersättlig förlust men som på ett förunderligt vis skapar något annat inom oss, där vi kommer till insikt med stora värden som livet trots allt ger.
Så under din resa fram genom ett första år av sorg, oavsett hur den ger sig uttryck eller vilka val du gör: bär i ditt hjärta vetskapen om att dess syfte är att möta din förlust och därifrån komma vidare med saknaden och minnet av den eller de som fattas dig.
