Så kom den efterlängtade sommaren, med sina ljusa nätter och tidiga morgonstunder. Svalorna flyger högt över träden och prövar sina vingar. Längs strandkanten rullar mjuka vågor in och får vassruggen att spela behagfullt och rogivande. Regnet avtog nyss och de första trevande solstrålarna letar sig ner mellan molnen. På grässtrået trär jag smultronen på rad, röda och solmogna. Vid vägkanten vajar prästkrage och blåklocka i en mjuk omfamning till livet som återkommit. Tiden är så kort mellan att vara till att bli ett minne, en cirkel av existens.
Livet vi bär är likt allt levande en lånad tid i det stora hela. En tid då vi möter och genomlever stora och mindre erfarenheter. Dagar som ibland tycks oss oändliga, upprymda eller motstridiga är de stigar vi vandrar fram igenom. Vare sig vi möter livet bekymmerslös eller med svårighet, så är tiden begränsad på sikt.
Konsten att ge livet en mening och känna glädje, trots att vi med säkerhet möter upplevelser som ger motsatsen, är den svåraste uppgiften. Att se och möta livets villkor är den största utmaningen och den berör oss alla. Den sanningen gör ont att vila tankarna i, den dag då allt är bra och framförallt att balansera detta med livet som pågår.
Då livet pågår har vi oftast en trygghet som förankrar sig ifrån en framtidsmotivation, en drivkraft att se och utforska, som bär oss framåt. Tankar på att mista löper parallellt med att existera, en drivkraft som skapar såväl energi som ångest. Vi uppskattar livet på många olika vis, tar det till oss på olika vis, men framförallt lever det på våra egna villkor.
Likaväl i lyckan över livet som pågår, bär vi även stundvis ångesten över att möta slutet. Tankar på att lämna de vi håller av eller se någon lämna är en av livets största utmaningar och sorger.
När cirkeln av vår existens når sitt slut, blir vi varse att livet just handlar om att komma och att gå.
Att möta livet är oftast det vi känner motivation och glädje inför, stunder som förser oss med förväntningar och hopp. Att ta farväl är ett av de svåraste ögonblicken vi någonsin kommer genomgå, vare sig det innebär sjukdom eller hastigt trauma.
Ett farväl till någon vi håller högt älskad, antyder många saker som gör oss till främlingar inför oss själva och får oss att förlora en del av oss själva likaså. Ett farväl kan dessutom te sig fullkomligt omöjligt, då vissa situationer kommer där vi aldrig fick möjlighet att närvara.
Vikten av att möta livet i gemenskap, ger oss även insikten av dess betydelse då vi skall möta slutet.
Då vi ser och känner att tiden stilla går mot ett slut finns många former av avsked att ta. I den stund vi inte längre har möjlighet att se livet få en fortsättning, kan vi skapa en stund att ta farväl.
Skapa en stund där avsked blir en gemensam strävan, ett möte medan tiden ännu är.
Att samlas för en stund där vi delar våra tankar och värderingar, skapa ett avsked där röster får tala och tankar blir uttalade. En stund som ger värde åt allt vi älskat och värderat, en stund där vi får styrka att fortsätta våra vägar fram med allt från förr och allt som inte längre är där.
Likt att bevittna löven vissna och falla mot marken, att se blommorna vissna bort längs ängen och hösten bädda in sitt täcke över oss, är vissheten den, att styrkan kommer åter efter dagar i mörker.
Efter dagen vi tagit ett farväl, börjar en process av långsam inre läkande, av sökande efter vad vi var och vad vi vill vara framöver. Vi lämnas med styrkan och modet vi alla besitter, även om vi ej kan tro det. Vi får alla modet att konfrontera sorgen och modet att möta slutet.
Med vissheten och tron på hur vi alla behöver varandra i såväl ett glädjefyllt möte som ett sorgligt, lämnar jag er alla för en paus över sommardagarna. Med önskan om att landa i det som är, ta vara på stunderna men framför allt var öppen i sinnet för alla möjligheter vi kan skapa med och för varandra.
