Allting har sin tid

Jag går längs havet, sakta vandrar jag fram och lyssnar till fiskmåsarnas skri när de leker tafatt över vågkammarna. Morgonen är tidig och solens strålar värmer inte så mycket i ögonblicket. Jag huttrar lite i den svala vinden som drar in från havet och sätter mig ner på den gamla träbänken intill stranden. Doft av […]

Jag går längs havet, sakta vandrar jag fram och lyssnar till fiskmåsarnas skri när de leker tafatt över vågkammarna. Morgonen är tidig och solens strålar värmer inte så mycket i ögonblicket. Jag huttrar lite i den svala vinden som drar in från havet och sätter mig ner på den gamla träbänken intill stranden. Doft av utslagna nyponrosor fyller mig och jag sluter mina ögon och låter allt bli stilla i sinnet. En liten paus i livet, ett steg ut ifrån allt och jag låter allting få ta sin tid att landa inombords.

Just där och då inser jag hur vi alla måste ta oss tid att möta oss själva då och då. Vara medvetna om att det är där vi kan komma vidare genom livet, med och i oss själva.

Dagar genom våra liv kommer vi alla att möta såväl motgångar som framgångar. Kanske uppnå våra önskningar eller tvingas möta det mest oönskade.

Vi möter nya stigar att vandra fram på, en del är långa och en del är korta. Vilken väg vi antingen självmant väljer eller av olika händelser i livet, styrts in på, är dess påverkan också den vi väljer att få landa inom oss.

Allt igenom livet möter vi emellanåt goda råd och vägvisningar ifrån andra, då vi färdas fram på en ny livsväg. Råd helt baserade på andras konklusioner av personliga upplevelser och händelser. Med all respekt inför varje individs reaktion och konklusion, så kan vi inte lära allt ifrån andras historia. Vi skapar alla en historia själv om våra liv och de tankar, känslor och reaktioner vi möter. Vi blir alla tvungna att ibland snubbla över våra egna stenar på den stig vi valt gå eller ensam möta våra strider.

Varje stund av livet iakttar vi och lär oss. Vi gör nya framsteg och korrigerar gamla. Den lärdom vi uppnår är den som sätter prägel på hur och vart vi väljer lägga vårt fokus på livet som är. Vår viljestyrka växer parallellt fram med mötet i och efter svåra stunder, och blir med tiden vår reservkraft att möta livet fram.

Men visst kommer det dagar då viljestyrkan tappar sin kraft och vi förlorar motivationen.

I dessa stunder måste vi förmå oss att inaktivera ohjälpsamma tankar och förstå vikten av att återskapa balansen mellan rädsla och att reglera känslor och tankar.

Ingen av oss kan gå igenom livet utan att någon gång möta stormiga dagar, stunder då allt ställs på högkant. Inom oss alla finns någonstans en styrka att inte ge upp trots alla svåra upplevelser vi möter. En vilja att kompromisslöst möta livet och däri läggs grunden för vår existentiella vilja. Den ligger där inom oss och även då vi i de mest utsatta ögonblick i livet, tycker oss fattas den, så finns den där vilandes. Men som allting vi ibland möter av utmanande känslor och tankar, får allt ha sin tid innan vi vet hur vi tar oss an livet åter.

Att bearbeta och möta nya situationer i livet är inte alltid det enklaste. Det finns inga Quick Fix på detta utan allt måste få ha sin tid.

Det är inte heller så, att vi ej kan kombinera dagar av lägre energi inom oss, med dagar av lättsamma känslor och tankar , för livets mynt har alltid två sidor och dessa har i sin tur olika vinklingar.

Inget är rätt eller fel, vi måste inte vara på något speciellt vis utan allt får sin plats och sin tid.

De förluster och motgångar vi möter i livet, är inledningsvis svårt att möta och vi ser ofta ingen väg igenom allt känslomässigt kaos. Men så är ibland alla svårigheter vi möter, där allt har en början och ett slut, inget är i sin fulla styrka för evigt. När vi levt i denna turbulens når vi så småningom en punkt där vi bemästrar att reglera vårt fokus på motivation till att finna styrka i något som får oss att möta en ny dag. Ett fokus som kräver din fulla närvaro i hur du tänker, känner och landar i att möta detta.

I den stund vi förstår att möta svåra upplevelser utan att låsa fast oss vid att få känslor och tankar att stiga ur vårt medvetna jag, öppnar vi förutsättningar att ta oss igenom sorg och kaos. Då vi förnekar oss livets varande släpper vi också taget om dess möjligheter.

I slutänden är det som spelar roll, vilka steg vi tar och allt vi bär med oss av lärdom om såväl oss själva som av livet. Enbart på det sätt vi låter allt ha sin tid att landa, kan vi fortsätta och låta det som behövs inom oss, att återvända i tankar och minnen, alltmedan vi möter nya sidor på livets stig framåt.

Med all omtanke för dig vart du än är, önskar jag en vacker och stilla sommar där du låter allt ha sin tid…………

Anette R