Regnet faller över min hjässa och det drar en lätt vind genom de kala träden på stigen utmed sjökanten. Dessa gråtunga dagar skapar ett sorts vemod inombords och man längtar efter ljusare dagar, efter förändringar. Min jacka är våt och droppar av regnet som faller ner på mina skor, jag huttrar lätt och skyndar på stegen hemåt.
I stillhet kryper jag ner i min soffa, låter ljusen tändas och samlar mina tankar och summeringar av året 2020. Ett så annorlunda år på många vis, en tid av dagar som skapat stora förändringar i våra liv. Låtit oss möta det oförutsägbara.
Året har inneburit så många olika upplevelser, en del sorgliga och en del trots allt upplyftande. Många nya tankar och känslor har nått oss, bearbetats och landat inom oss. Beslut har tagits likväl som vi i vissa fall ej funnit svar eller lösningar. Kort sagt ett omtumlande år utav känslor och tankar.
Vi har ställts inför acceptans och ställts inför stora förändringar i våra liv. Vi har burit kraften, vi har förlorat orken , så mycket har skett inom och runt oss. En energikrävande process som vi har behövt distansera oss ifrån emellanåt. Låtit oss finna styrkan och motivationen att sätta ner nästa fot, ta steget vidare fram i hopp om att ej slå oss om vi ramlar fritt.
Våra upplevelser, det vi genomlever och det vi tar lärdom av i alla situationer som vi går tillmötes, kommer att forma oss. Fastställa våra möjligheter och våra förändringar, de som vi bär för oss själva och andra i vår omgivning.
När vi ställs inför oförutsägbara händelser i livet, nås vi av två starka alternativ; acceptans och förändring.
Två starkt omstrukturerande ting i livet. Att nås i en känsla av acceptans innebär att vi öppnar möjlighet för en förändring. Vägen mot att skapa en möjlighet till sinnesro ligger många gånger i acceptansens vagga.
Då vi ställs inför något som påverkar oss starkt och skapar en flodvåg av negativa känslor och tankar, agerar vi på olika vis. Allt ifrån var i livet och hur vi har vår utgångs plattform gör oss olika i mötet med ett trauma. En del av oss fastnar i tystnad och självdestruktiva tankar medan andra verbaliserar såväl tankar som känslor. Då vi förmår oss lyfta upp våra reaktioner i mötet med sorg möter vi också en möjlighet att nå förändring.
Genom att se förändringen i annat perspektiv än den negativa kommer också vägen mot acceptans att visa dig rätt.
Vi har alla valfriheten att acceptera och tala istället för att ignorera och avbryta mötet med allt och alla känslor. Tyvärr måste vi någon gång till slut finna acceptansen i den verklighet som är, det finns inga genvägar att komma runt verkligheten.
Händelser som skapar förändring i ditt liv, kommer att fortsätta existera oavsett din acceptans eller ej. För att värna om ditt välbefinnande måste du söka en väg att leva med din förlust. Det är först då som förändringen sker där du finner styrka åter.
Att vara alltför negativ eller innesluten i ett försök att undvika möta verkligheten, skapar bara en stor distansering till sorgens innersta kärna. Likaväl som händelser i livet oftast är oförutsägbara är även våra reaktioner därpå. Att tro sig vara förberedd på allt är en extremt tung börda att bära. Människans resa i känslor har visat sig vara dynamiska och förunderliga många gånger.
Förändringar skapas ofta ur våra antagande, det vi tror och önskar oss möta. Men livet skapar det oförutsedda och då hindras förändringens varande av våra känslor och tankar som blockerar. Vid mötet med det faktum att förändringar många gånger ej går i linje med den verklighet som blivit kan skapa stor frustration.
Förväntningar delas inte upp i bra eller dåliga, de hjälper oss bara ibland att verkligen vara i vår verklighet.
Genom resan från acceptansen till insikten om förändringen landar vi så småningom i förväntningen. Där sker egentligen den viktigaste länken till att överleva sin sorg.
I alla liv som bär med sig förluster och saknad, skapar förmågan att åter kunna känna förväntan till livet en enorm styrka. Livselixiret Förväntan, ger oss en väg att välja framåt genom dagar av känslomässigt kaos och ren fysisk smärta. Får oss att se på verkligheten och ta steget vidare för att leva med det som skett. För så är sorgen, den tar all styrka och all förmåga att se framåt den livnär sig helt på din fulla uppmärksamhet. I den akuta fasen är vi hjälplösa i våra känslor och tankar för att så stilla gå över i att se förändringen, acceptansen och därpå kommer förväntningarna. Hur osannolikt det än kan tyckas så kommer vi alltid att nå en punkt i all sorg och katastrof då vårt fokus ebbar ut på förväntan. Ingen har egentligen en önskan att leva utan att finna någon form av förväntan. Vi vet det dock inte bara under det att stormens sorg rasar, vilket är helt föreståligt.
Så låt oss ta de små stegen fram, skapa de små förväntningarna på året som kommer. Låt oss finna förväntningar som ger var och en styrka att gå vidare i livet.
En förväntan i livet förändrar inte det som varit, men öppnar upp för förändring i vår framtid.