Att bära saknaden

Det blåser en kall vind och höstlöven rasslar kring mina fötter där jag går. I mitt hjärta bär jag en längtan och vemod efter den jag mist. Saknaden är en mörk och nedstämd labyrint där jag trevar mig fram. Förtvivlan och smärta i mitt innersta håller saknaden efter dig i ett fast grepp. Då vi […]

fin naturbild

Det blåser en kall vind och höstlöven rasslar kring mina fötter där jag går. I mitt hjärta bär jag en längtan och vemod efter den jag mist. Saknaden är en mörk och nedstämd labyrint där jag trevar mig fram. Förtvivlan och smärta i mitt innersta håller saknaden efter dig i ett fast grepp.

Då vi fastnar i saknaden, vandrar vi in i den skymningszon där verklighetens krassa sanning sätter sina djupa spår i oss och vi finner ej vägen ut. Att släppa taget om sorgen, att finna konsten till att det farväl vi tagit också skall landa i vår verklighet, är bland de största utmaningarna vi möter i livet. Då vi blir tvungna att möta tystnaden och insikten om att den vi mist, för evigt är borta, ställs vi inför ett svårt vägskäl i livet. Viljan att finna den väg vi skall fortsätta blir för många av oss omöjlig att se.

Genom att uppleva saknaden i varje återstående stund av livet, tvingar vi oss att om och om igen bli medvetna om den vi förlorat. Då vi lämnar en tillvaro som har ett stort värde för oss, ställs vi inför den svåra uppgiften att skapa en ny grund till vår vardag och vårt fortsatta liv därur.

För att vi skall kunna ta oss ur tiden av känslomässiga svårigheter måste vi förstå att saknad är en del av livet, inte ett sätt som du skall leva. Då vi förstår att släppa taget innebär det inte att vi ger upp betydelsen av någon i våra liv, utan att vi accepterar att det finns värden för oss som inte längre kan existera.

När vi sätter allt vårt fokus på saknad, hamnar vi i en labyrint av längtan, rädsla för ensamhet och stor emotionell sårbarhet. Tre fiender som tar all viljestyrka i att kunna gå vidare genom sorgen. Genom att acceptera vad vi känner, såsom sorg, saknad eller frustration kan vi hjälpa oss att
se och möta livet på ett mer hoppfullt sätt. Ingen kan naturligtvis tala om hur vi måste känna, bara vi själva kan identifiera hur vi upplever och hanterar våra känslor. Den sorg vi möter, går igenom sina olika stadier som förnekelse, vrede, insikt, depression och acceptans. Dock upplevs dessa stadier i olika ordning av oss alla. Varje person upplever sin sorg, annorlunda och unik för var och en. Vissa stadier av sorgen
faller in och andra inte, vi har alla olika grunder att utgå ifrån. Där skiljer vi oss åt.

Det som dock är gemensamt på sikt är hur vi låter oss stanna eller ej i den stora saknaden. Vi sörjer aldrig mindre för att vi ej låter oss fastna i saknad eller förneka oss livets glädje framöver. Sorgen kommer vi alltid att bära i våra ryggsäckar, liksom insikten om att ej låta den tynga ner våra steg vidare.

Vi bär alla våra minnen och därur genomlever dem på det sättet. Saknaden är vår egen liksom vår förmåga att kunna släppa den. Vi kan aldrig upprepa våra liv som varit med någon, eller tvinga oss kvar i det som upphört. Då vi förstår att saknaden lever med minnena och acceptansen lever med livet framåt, finner vi vägen att gå vidare på.

Den eller de vi mist, kommer alltid att förbli i våra minnen. De goda minnena därur lär oss möta och välkomna glädjen åter i våra liv.
Den största gåvan i livet är möten där vi finner stöd och glädje för oss, utan att radera våra fina minnen. Därur kommer vi att få utrymme för att skapa nya betydelsefulla ögonblick i våra liv.