I den stund man mister sitt barn stannar livet upp tvärt och inget blir någonsin detsamma igen. I den stund vi mister vårt barn, förlorar vi också en bit av vårt innersta. Av oss själva och våra värderingar i livet. Varje barn öppnar en egen dörr till ditt hjärta, där vi bevarar dem och kärleken till just detta barn. Ingen eller inget kan någonsin ersätta det barn vi mist.
Vi lever i en värld där liv föds och liv går förlorat. Genom livet ställs vi inför möten med ren lycka och glädje såväl som djup förtvivlan och sorg. Ingen människa lever ett liv utan att någon gång möta dessa grundpelare som utgör en viktig del i vår existens.
Livet ger oss hårda törnar emellanåt, då vi ska finna fotfäste åter och ta oss vidare. Dagar som vi hoppats och burit en längtan till inom oss, mister vi plötsligt närheten till. Ibland genom vetskap och förståelse till det som sker, men också i fullständig frånvaro av de insikterna.
Då livet berövar oss det värdefullaste vi har, skoningslöst och oförståeligt, genom sjukdom, olycka eller andra omständigheter, står vi inför den svåraste av alla utmaningar i livet. Att överleva sina barn är en mycket tuff kamp att genomgå.
Den dörr som varje barn öppnat in till ens hjärta kommer alltid att stå på glänt och bevara den kärlek och närhet till lycka som finns där. Kärleken till var barn har sin egen vrå i hjärtat, inget barn kan någonsin ersätta den förlorade. Däremot utgör övriga barn en livlina att ta sig vidare i sorgen med. Deras existens är viktig och kärleksfull.
Att förlora sitt barn är en tuff och svår kamp att utkämpa i sorg. Då vi ofta talar om ” släkte följa släkte” blir tillvaron bryskt kastad i ansiktet då detta inte gäller för vår situation. Vi blir tvungna att överleva vårt barn och det skapar ofta svåra tankar, känslor och reaktioner.
För var dag skall man försöka förstå det som skett, försöka finna svaren på den ovälkomna sorgen. Finna någon form av tröst och någon form av acceptans till förlusten. Det vore en osanning att påstå att det sker, vi står oftast i en chock-fas där acceptans är det minsta vi finner. Smärtan är såväl psykisk som fysisk och lamslår våra förmågor en lång tid.
När vi står vid den punkt i livet då alla värderingar, hopp och tro på livet raserats på grund av den oåterkalleliga sorg som drabbat oss, stannar allt upp och lamslår det pågående livet. Att då finna ork och styrka att ta nästa steg vidare är oftast oerhört svårt. I den upplevelsen att förlora sitt barn kommer alla våra existentiella värderingar i gungning och följs av en bottenlös sorg. En sorg som kräver all styrka, mod och insikt att ta sig genom.
Olika känslor skakas om i vårt inre, som i sin tur ger sig olika uttryck. Det finns inga fel i att visa sina reaktioner, vi sörjer alla olika. Ibland agerar vi utåt genom att verbalisera sorgens känslor men vi kan också agera introvert och lägga all reaktion inom oss under ett hårt skal. Våra reaktioner är så olika, och det finns inget rätt eller fel.
Men då vi ställs inför svåra kriser i sorgebearbetningen kan vårt utåtriktade agerande på sikt vara mer till hjälp än att sluta allt inom oss. Då man samlar allt inom sig töms man på all energi och förmåga att ge sig själv möjlighet att överleva situationen.
Så mitt råd till dig som står i förlusten av ett barn, se till det som finns inom dig och skriv ner dina tankar. Låt känslor få ord och låt dig själv få närhet till det du tänker. Lägg till en vacker känsla och en vacker bild av det du förlorat. Låt dina tankar få läsas av de som utgör din närmaste krets. Dela tankar, ord och känslor och få en liten bit av ljus i ditt hjärta som ditt barn fyllt ditt inre med i livet som varit.
Inget liv är förgäves, ett kort liv kan vara ett viktigt liv. Vi bär det i vårt hjärta.