allahelgon

Alla Helgon, dagar då vi tänder våra ljus

Utanför mitt fönster virvlar löven så stilla mot marken, dansar en sista dans i vinden, i ett tappert försök att stanna kvar i livet. Dagen går mot sitt slut och skymningen faller på och kastar dunkla skuggor omkring mig. Jag tänder mitt ljus och tar in dess klara sken i den låga som fladdrar lätt bakom mina andetag. Mina tankar vandrar till dagar som varit, stunder som satt prägel på livet och jag lutar mig tillbaks i mina minnen.

Vi närmar oss en tid då vår värld lyses upp av skenet från alla ljus som tänts för de vi mist i livet. Gravar smyckas och vår omsorg i att minnas, hedra och belysa den saknad vi bär, omsluter oss påtagligt, när Oktober så stilla går över i November.

För många av oss är minnet av den vi ej längre har kvar, en smärtsam vetskap men också en rik känsla av samhörighet med någon vi älskade och fortfarande älskar. Dagar som de vi möter nu i Alla helgon, för med sig många känslor. Vi konfronteras med vårt minne och blir starkt medvetna om vår förlust, saknad och längtan.

I parallellitet med det utbud av firande, av det vi kallar Halloween, tvingas vi möta en annan sida av denna helg. Jag kan tycka att det missklär vårt tänkta ändamål med Alla helgons dagar, då vi som bär sorgen i våra hjärtan skall förlika oss med en vision av skräck och spektakel. Då döden framställs med en inriktning av kommersiellt jippo och marknad av skräck och utklädsel, ställs vår känsla av respekt inför sorgen på högkant. Naturligtvis har kanske ej syftet varit att förminska värdet av minneshögtiden , men det tar sig ett något anstötande uttryck för de som lever med sorgen i sina hjärtan. Kan tycka att det finns så många andra dagar då man kan stoja och nojsa med utklädsel och spökerier. Vikten av att få tillfälle att vara nära sina innersta känslor och att nås av den stillhet ett kärleksfullt hedrande ger oss anhöriga, är en viktig grund till att möta livet.

Värdet av en grav, minneslund eller annan vald plats, är en viktig del i sorgearbetet. Där kan vi på ett mer påtagligt vis ge uttryck för den omsorg och det hedrande vi vill visa för den eller de vi mist i livet. Förvisso är inte platsen som våra saknade vilar på, den enda plats vi möter dem på i våra tankar, utan de finns med oss genom livet vidare vart vi än befinner oss.

Men för många av oss blir en vald viloplats ett ställe vi kan söka oss till, där våra tankar på ett ostört sätt får arbeta inom oss. Både på ett sorgligt som läkande vis, kan vi ta oss genom svåra stunder då vi har någon plats dit vi rent handlingsmässigt kan ordna med blommor och ljus. En plats , där vi i en tyst envägs dialog med en avliden närstående , kan få ge uttryck för det vi bär inom oss. Så en viloplats har många goda syften för de sörjande, och en helg som den vi nu går tillmötes blir vi omslutna av en stor gemensam värme ifrån alla de små ljusen vid var grav. En påminnelse om vårt sammanlänkade liv, där livet och döden förenar våra vägar fram.

Att sakna är mycket mer än att bara minnas, och det är mycket mer än lidande. Genom att vara i saknaden återbesöker vi konstant det tomrum som förlusten skapat i oss.

Efter alla upplevda stunder finns det oförglömliga minnen, minnen som får oss skratta, minnen som rör upp våra själar, minnen som framkallar saknad och visar oss att allt som en gång var lever kvar i våra hjärtan. Då vi tänder våra ljus, lyser vi inte bara upp tanken på det som en gång var utan vi förmår oss också att belysa nuet.

Så låt alla ljusen denna helg inte bara lysa på vår minneskista utan belysa livet, som den gåva vi trots allt besitter. Låt ljusen värma din sorgsna själ och skapa en känsla för oss alla i hopp om att kunna förbättra vår värld. Låt skenet från alla ljus nå fram till de mest sårbara,

Till de av oss som tagit steget in i sorgen och för de av oss som i gemenskap tar oss vidare genom sorgen. Låt var ljus lysa upp för livet som fortsätter

Copy link
Powered by Social Snap