En vänlig hand på min axel och några tröstande ord som viskas i mitt öra, får mig att vakna till och jag nås av den förlamande känslan av tomhet i förlusten av dig. Fylls av en bisarr verklighet att jag även förlorat en del av mig själv…
I den stund vi mister någon saktas livet ner för att i ett enda ögonblick helt stanna upp. Vi förs mot ett möte med traumatiska tankar och känslor, som lindar in vårt jag i bottenlös förtvivlan och sorg. Kastas bryskt ur livets invanda stigar och vägval. Förnimmer den absurda blandning av att befinna sig mellan två världar. Livet omkring som rör sig vidare medan livet man kastas in i tycks ha stannat helt. Hoppet och glädjen man burit förtvinar och sorgen blir en tung ytterrock över våra axlar.
Det känslomässiga tomrum som faller in ur chocken av förlusten som skett , är genomträngande och outhärdlig. Ett tomrum som ekar inom oss och fullt ut påminner oss om vad livet serverat oss. En påminnelse som översvämmar vårt inre med hopplöshet och övergivning. En hopplöshet som får oss att även möta förlusten av oss själva.
Våra tankar på livet vidare fram, blir som en ändlös repetition i dagar av samma svåra känslor.
Man tycks förlora intresse och entusiasm för vad som finns i livet.
Ett möte med sorg utskiljer sig relativt lika för oss alla, dock med vissa avvikelser i hur och var i livet vi råkar befinna oss när vi möter sorgen. Likaså på vilket vis vi förlorat någon.
Många stadier i en sorg är och blir dock detsamma för oss alla, det som skiljer är hur det på sikt påverkar oss.
I det första stadiet förnekar vi oftast vad som skett, en naturlig reaktion då hela vår existens utgörs av att finnas. Då den cirkeln rubbas förträngs vetskapen i ett irrationellt försök att fly undan smärtan av vad som skett. Vi blir oförmögna att ta in allt.
Därefter kommer oftast avgrunden över vad som skett, för att tillslut övergå i ren fysisk och psykisk sorg. En resa i olika stadier av en förlust som helt och hållet skapar ett stort lidande. Ett lidande som ibland leder till att vi blir helt stillastående i ett vakuum av tomhet. En tomhet som blir en avgrund till våra tankar, känslor och agerande. I den tomheten förlorar vi lätt oss själva, då den pulserande förtvivlan har en förmåga att ta ifrån oss önskan att göra något. En förtvivlan som bjuder in oss att vara ett offer för omständigheterna och tappa bort oss själva. När vi förlorar oss själv, mister vi också förmågan och viljan att ta oss upp för att gå vidare.
I all sorg som når oss är det en process av känslomässig anpassning i förlusten av något stort och viktigt i våra liv. Så igenom dagar då vi tycks famla oss fram, möta delar av oss själva som förändrats eller saknas, måste vi förstå att allt har sin tid och sin väg. Vi måste ta till oss att även de svåraste av alla känslor som fyller oss , likasom att alla de mest ångestfyllda tankar vi möter har alltigenom ett syfte i sorgen. Genom alla de stunder vi går in i mötet med våra tankar och känslor, inte låter oss undvika att betrakta dem hur svåra de än är. En känsla eller tanke vi möter behöver bara betraktas utan att få någon kvittens. Genom att vi tillåter oss betrakta dem får vi slutligen en acceptans. På så vis kommer vi så småningom att kunna nå ett avslut.
Jag säger inte att det är en enkel resa, men då vi upplever smärtan av förlusten och ser på den kan vi så småningom extrahera energin från ilskan, smärtan och hopplösheten och därifrån finna tillbaks till oss själva.
Finna vägen ur förändringen i ditt liv är trots allt en dörr som endast du själv kan öppna.