Att nå ett avslut

Sommarens dofter, ljud och ljus når mig genom altandörren. Svalorna flyger lågt, det vittnar om regn i antågande. Blir starkt medveten om den glädje och det lugn jag låter mig få i mötet av att vara närvarande i stunden. Lutar mig tillbaks och sluter mina ögon, möter mina tankar, känslor och konklusioner av betydelsefulla stunder […]

Solnedgång

Sommarens dofter, ljud och ljus når mig genom altandörren. Svalorna flyger lågt, det vittnar om regn i antågande. Blir starkt medveten om den glädje och det lugn jag låter mig få i mötet av att vara närvarande i stunden. Lutar mig tillbaks och sluter mina ögon, möter mina tankar, känslor och konklusioner av betydelsefulla stunder genom livet. Inser hur stor betydelse vi har av att nå ett avslut,  i  de starka upplevelser vi går tillmötes genom livet.

Livet är det som händer i denna stund, här och nu. Att leva är inte att nå en destination, utan en ständigt pågående resa. Då vi tillåter oss att fastna i det förgångna, avsäga oss ett avslut, riskerar vi att förlora stunder och upplevelser i nuet.

För att den sorg vi upplever skall kunna läka måste det , (hur omöjligt det än tycks vara), finnas acceptans och till och med smärta. Genom de olika skeenden i sorg, såsom chock, förnekelse, aggression och ren fysisk smärta, lider vi igenom förlusten. Vilket ibland leder till att vi blir stillastående och avskärmade från livet omkring.

Visst är det väl så att sorgen kräver sina tårar, stunder av ensamhet, känsla av hopplöshet och brist på energi att gå vidare. Dock är det just i det ögonblick då vi når avgrunden av all psykisk och fysisk smärta i en förlust, som vi faktiskt också når möjligheten att gå ett avslut tillmötes. Genom den tunnel av möte med de svåraste av känslor och tankar färdas vi och även om det känns omöjligt inledningsvis, så är det just där vi vänder i sorgen.

I resan genom sorgen,  är det sättet på vilket vi går tillmötes och igenom övergångarna i livet.

Då vi väljer att stanna eller kanske inte har förmågan att ta oss ur ett dystert sinne,  skapas stor oro och obehag. Detta då vi blir blockerade i kontakt med våra tankar och känslor, vilket i sin tur gör att vi känner oss ensamma när vi möter verkligheten i vår existens.  Att lyssna till vårt mentala brus är förstås viktigt, men att låta det helt ta upp vår uppmärksamhet hindrar oss att komma ut i nuet.

Då vi ej når ett avslut till sorgen tenderar alla processer att upprepa sig själva, bli stillastående eller återgå. Att nå ett avslut innebär inte att man förlorar vikten av den man upplevt och mist. Tvärtom skapar man en grund i sorgen att resa sig ur, en medvetandegörande bild av värdet i den delen ur livet som varit.

Då vi ej finner en form av avslut sätter vi bara ett plåster på ett blödande sår, täcker ytligt vad som sårar oss. Lindringen blir då endast temporär och varar bara tills vi stöter till något annat.

Genom att stanna i lidandet tillåter vi oss att göra smärtan i förlusten kronisk, vi förvandlar ett ögonblick till ett sätt att vara i, låter oss hålla fast vid den smärtan som får oss uppgivna och ledsna. Allt i avsikt att aldrig glömma.

Då vi väljer att  inte ge upp lidandet eller släppa taget om sorgen trots att den skapar smärta, väljer vi att försätta oss i en märklig lojalitet till det som fattas oss. En livssituation skapas som ej ger möjlighet till att föra oss mot ett avslut.

Att möta dagen,  kräver i första hand en stor vilja att acceptera och i andra hand en beslutsamhet att arbeta med de tankar, känslor och reaktioner som du möter. Genom den insikten så kommer vi att lära oss uppskatta vad som är vår verklighet, vad vi kan röra vid, känna och njuta av trots allt, här och nu.

Livet är inte bara de dagar som varit utan även de dagar vi möter.