I sorgens labyrint av oändliga reaktioner och konklusioner är det lätt att förlora hoppet. Under svåra stunder genom livet, bär vi oss fram genom närheten till hoppet, en föreställning om att allt kan ordna sig och bli bra.
Vid sidan av en närståendes kamp genom svår sjukdom blir ofta hoppet det som lyfter oss vidare fram. Vid sidan av olyckans bår sträcker vi desperat ut handen efter ett hopp. Men så sker tingen i livet efter sin egen arkitektur och vi blir stående kvar, med förlusten. Vi har lärt oss att bära tilliten till ett positivt tänkande, motivation och framåtsträvande…. men vad sker när våra liv kollapsar och förlusterna tar vid?
När tingen i våra liv går förlorade, då dagar av ljus blir mörka och våra hjärtan omsluts av den smärtsamma sorgen efter någon, vacklar hoppet. Det bleknande hopp som vi försöker klänga oss fast vid, driver ofta bort bakom de otaliga tårar vi fäller i sorgen.
I sorgen förlorar vi uppfattningen till vilka strider som inte längre har ett värde att utkämpas, eller vilka dörrar som bör stängas och vad du i livet bör släppa taget om.
Hopp är mycket mer än en god tanke, hopp är också en kognitiv dynamik att räkna med. Hopp är det som säger åt oss att hålla kvar lite till för att kunna gå vidare.
Det läkande hoppet, det starkaste som inte tillhandahåller något motstånd. Det som låter oss se saker med klarhet och mognad, när vi är medvetna om vad som inte längre är möjligt. Det läkande hoppet som bjuder in oss att se bortom sorgen och den verklighet som är. Hoppet, det som berättar för oss att ett nederlag inte är slutet, utan början på något annorlunda.
Ingen släpper taget om någon eller något utan att kämpa för det. Allt som vi älskar och värderar högt, kräver också stora handlingar av mod, smärta, kärlek och uppoffring. Skall vi klara den resan krävs att vi besitter förmågan att släppa taget utan att förlora hoppet.
Redan från början av våra liv, har hopp väglett oss och pushat oss bortom gränserna. Vår energi till livet är starkt förknippat med vår förmåga att känna hopp.
Då vi ramlade omkull när vi tog våra första steg i livet, reste vi oss åter med förhoppningen att lära oss gå. Genom alla nyanser av att leva finns hoppet som en grundsten, hela vår existens byggs av just hopp.
Att uppleva sorg och saknad tar ofta upp hela vår uppmärksamhet och förminskar förmågan att känna hopp. I den stund vi ger upp hoppet, avsäger vi oss också livets största energikälla. Energi, livets motor där hopp är dess bränsle.
Utan hopp är framtiden bara ett oändligt nu, en trött väg och omloppsbana av sorgens grepp som vi måste ta oss ur. Naturligtvis med all respekt inför det faktum att vi måste äga rätten till att låta oss känna det vi känner i vissa stunder, men att också värna om det liv som ligger framför oss.
Trots förluster i våra liv, saknad och orimligt lidande bär vi den största gåvan ännu. Livet som det var och livet som det blir, vi är alla vår egen dirigent inför de dagar som fortsätter. Kan vi förmå oss att finna hopp om morgondagen och livets fortsättning i dess nya form, skapar vi också en värdefull bild av det som inte längre är med. Vi släpper taget om sorgen i det som fattas oss, vårdar dess innebörd i våra hjärtan och öppnar dörren mot livet omkring.
Det är så lätt att förlora och ge upp hoppet när man sörjer en svår förlust i livet. Att kämpa mot alla svåra känslor och tankar. Men kampen är en del av livet, det är något vi alla möter någon gång. Vi kommer alla att möta så många olika besvikelser, förluster, utmaningar och mörka dagar, och en del i att kunna hantera det är att behålla hoppet. Hopp är något som endast vi själva kan skapa och få att växa.
Så låt ditt hopp få utrymme i såväl hjärta som sinne.