Solnedgång_sorg

Avsked i livets slutskeende

Då livet sakta sinar ut, då allt som varit stilla går mot ett slut, är det enda jag har kvar, din hand i min och våra minnen i mitt hjärta.

Då vi tar avsked av någon i livets slutskeende slår verkligheten in och vi ställs in för ett av livets svåraste vägskäl, att släppa taget till en älskad närstående.

I dessa dagar då vi omges av speciella livsvillkor, händer tyvärr det oförutsägbara och vi står inför ett annalkande dödsfall och ej ges möjlighet att ta avsked vid sjuksängen. Det är inte bara sorgen och smärtan i att förlora någon som blir till visshet utan även den vanmakt man känner av att ej få följas åt till slutet.

Resan genom livet innebär förutom möten också avsked och dessa står vi vanligtvis aldrig helt redo inför. Då vi på många vis , såväl mentalt som fysiskt tänker oss in i en sådan situation några stunder under livets gång, kan vi ändå aldrig med full klarhet veta hur det kommer att påverka oss. Då man därtill fråntas möjligheten att få närvara hos en kär närstående under dennes slutskeende i livet, blir smärtan i förlusten tung att bära. Allt man önskade få sagt eller på annat vis önskat förmedla i omtanke blir aldrig till verklighet. Detta kan få en svår grund att utgå ifrån när förlusten bearbetas i sorgen.

När livets hinder ej vill samarbeta med oss, då vi ställs utanför skapas ett större kaos inombords. Det är inte bara förlusten av en älskad närstående som påverkar oss starkt utan även insikten om förlusten av de slutliga avskedet.

Hur kan vi lindra vår sorg och hur kan vi göra när vi avvisas från ett avsked?

Genom livet får vi ofta många tillfällen att ge uttryck för vår kärlek och omtanke för någon, antingen fysiskt eller verbalt. Därur når vi starka redskap att använda, då vi vill visa vår kärlek för någon. När vi når den dagen , där olika situationer och händelser kanske omöjliggör att få bedyra våra känslor för en närstående vid dess dödsbädd, måste vi se andra möjligheter.

De tankar vi har kan skrivas ner i ett sista brev som kan läsas upp i stillhet av någon i det vårdteam som finns omkring den sjuke. Vissheten av att få nå fram på något vis har stor betydelse för såväl den som ligger på sitt yttersta som för de sörjandes bearbetning av en kommande förlust.

När vi släpper taget om livet, såväl den som insjuknat som den anhörige, finns i våra hjärtan det fysiska minnet kvar av all delad kärlek och glädje. I våra hjärtan och minne finns en oändlighet av ögonblick genom livet. Tillsamman med insikten om att vi gemensamt bär detta inom oss och vissheten att styrkan därifrån, även låter oss skiljas utan ängslan .

Vid hastiga traumatiska dödsfall där sorgen skall löpa parallellt med insikten om att ej ha kunnat finnas där eller påverkat något i händelseförloppet, finns det osagda som en kil i hjärtat. Man låter sig plågas av tankar på om, eller varför. Allt man ville få sagt eller visat för den man förlorat.

Där finns likaså ett lindrande i att skriva ner sina tankar, verbalisera det som vi bär inom oss. När tankar och känslor kläs in i det skrivna ordet, låter vi allt bli synligt och när vi betraktar sorgens ord, möjliggör vi att ta steget vidare genom bearbetningen i förlusten.

Livet går sina egna vägar, det blir vi emellanåt uppmärksammade på. De val vi ställs inför eller de situationer som vi möter, kommer alltid påverka oss i någon riktning. Att alltid veta vad eller hur man skall göra är svårt, men varav hjärtat är fullt talar munnen. Så oavsett när eller var vi befinner oss i en förlust, ta vara på dina känslor och låt de tankar du bär bli nerskrivna och grunden i din bearbetning av den du förlorat.

Vi kan aldrig ändra på det som redan skett, bara ändra på vår inställning till dess inverkan på våra liv. Acceptans innebär inte alltid att man accepterar händelser som vi möter genom livet, utan mer att acceptera hur vi väljer att hantera dess påverkan i vårt framtida liv

Copy link
Powered by Social Snap