Likt regntyngda moln som färgar vår tillvaro grå och mörk, lever sorgen i våra hjärtan och sinne. Att stå i en förlust av någon eller någonting, färgas upplevelsen starkt av tillvarons dagar då allt är dystert grått och skuggorna faller tidigt. Våra sinnen törstar efter en strimma av ljus och hoppfullhet. Sorgen är aldrig en sk ”quick fix”, utan har sin tid genom våra liv. Dock har dagar av sol en läkande kraft, även för de mest förlorade och sårade.
Under våra liv färdas vi genom ljus och skuggor som sätter prägel på våra liv. De utgör en del av vem vi är, vilka vi kommer att bli samt likaväl vad vi önskade att bli. Genom våra liv strömmar en ständig resa i medvetenhet om vad vi låter komma in i vårt liv och vad vi inte släpper in, glädjefyllda upplevelser och sorgliga. En resa där vårt psykiska såväl som fysiska lidande avgör vad du låter dig känna eller vad du ignorerar av livet omkring dig. I den ibland komplexa situation som livet kan servera oss, försöker vi återfå kontrollen och söka svar på vart vi är på väg. Vårt medvetna jag talar om vad vi vet och hur livet ser ut i det specifika ögonblicket. Allt medan vårt undermedvetna jag kastar omkring våra tankar, känslor och agerande i ett osannolikt kaos.
Dagar som dessa skapar en skakig grund under oss och vi får svårt att fokusera på saker som gör saknaden och smärtan uthärdlig.
Många av oss har sedan barndomen haft svårt i att uttrycka känslor, tankar och det ökar vår desperation. Som i sin tur blockerar oss från livet omkring, och istället lägger sitt dystra mörka flor över våra sorgsna hjässor.
Varje dag genom sorgen är en lärdom, även om vi har svårt att se det i ögonblicket av sorg. Det är inget hinder att komma vidare fram, genom att låta sig landa var dag i det man känner i sorgen. Nej tvärtom, att ha en stunds reflektion var dag väcker tankar på vad du har förlorat men också tankar på hur du kan gå framåt , just genom att belysa de tankar du bär. Att låta sig stanna upp i de känslor man har, hjälper oss att tillgodogöra sig de värdefulla insikter man uppnått igenom förlusten. Även att möta den insikt och visshet om det liv du har att leva vidare i.
Att landa i ett medvetande och en form av acceptans till det som skett, involverar såklart en inre smärta. Men det innebär också att vi växer, förändras och ökar vår förmåga att utveckla en hälsosam självkänsla och tro på livet fram. Den självkänslan öppnar också dörren mot att åter kunna se ljusare på livet som är.
Det är aldrig möjligt att bli äkta medveten om livet utan att uppleva smärta. Vi vandrar alla någon gång genom våra dalar i skugga och mörker. Men att bli medveten och finna acceptans är att förstå och bemöta, inte att ge upp livet som blivit. I den stund vi accepterar vad som händer med oss i sorgen, kan vi börja förbättra dess innebörd i våra liv. Att finna acceptans innebär aldrig att vi ej bär sorgen i hjärta och sinne, utan att vi trots detta ser en möjlighet att gå vidare.
Smärtan och ledsamheten efter en förlust försvinner aldrig helt ifrån oss. Inget kan sudda ut de känslorna, vi måste istället göra plats för dem inuti och lära oss se dessa som en del av det livet vi hållit av. Att gå vidare i livet innebär inte att vi aldrig blickar tillbaks, men att vi kan göra så utan att fastna i dess smärta och saknad.
Efter regn kommer solsken