När ingen längre vaknar vid min sida, när ingen längre väntar mig till natten, när ljuden från den jag älskade inte längre hörs, då blir jag nära min ensamhet.
I den skälvande sekund då du får insikten att den du älskade inte mera finns vid din sida, slår verkligheten in med full kraft och du möter ensamheten.
Då vi mister en livskamrat, vän eller familjemedlem mister vi också greppet om vår tillvaro. Tankar , känslor och agerande sköljer över oss medan vår existens vacklar till i sina förut så bestämda ramar. Hur vi tar oss an allt känslomässigt kaos eller hur vi står handfallna i ensamhetens motvind blir till vårt plötsliga nu. Allt vi förlitat oss till och känt trygghet och kunnat identifiera oss med är omkastat. Vi famlar runt i känslan av att vi fattas någon.
Hur möter vi de känslor som ensamheten för med sig i en sorg ? Hur skall vi kunna identifiera och agera utifrån det känslomässiga kaos som förlusten skapar inom oss ? Hur kan vi möta de upplevelser av ilska, ångest,rädsla, hopplöshet och ensamhet som skapas ur förlusten av en älskad närstående?
Vart finner vi ett hållbart alternativ till att komma fram genom ensamheten i sorgen ?
Naturligtvis äger vi alla rätten att få stunder i enskildhet där vi bearbetar vår förlust, ensamhet är inte något dåligt men i stora doser kan den begränsa våra fortsatta liv.
Våra reaktioner vid sorg är så olika, några väljer att dela med sig av tankar och känslor medan somliga väljer att separera sig ifrån sin omgivning. Därur finns större risk att mata ensamhetens grepp med vår attityd och beteende . Det är en sak att bli ensam, men en annan väldigt annorlunda sak att låta sig förbli i ensamhetens vagga.
När vi mister någon som alltid funnits där för oss, möter vi en formlös rädsla som tvingar oss att konfronteras med smärtsamma känslor och tankar. Genom livet har vi kanske alltid haft någon att luta oss mot, delat våra tankar och som lyssnat. Då den platsen blir naken och tom möter vi ensamheten som förtydligar att livet blivit annorlunda. Vi nås lätt då av känslan att vara inkapabla att hantera våra liv. Vilket kan bidra till att vi ibland bildar en negativ uppfattning till att bli ensam, låter rädslan för ensamheten bli rädsla för att leva vidare.
Vi är kanske inte alltid ansvariga för hur vi känner, men vi bär ansvar för vad vi gör med det.
Då vi befinner oss i sorgens oändliga vägar av känslor och tankar, då vi frågar oss varför eller om, omsluter vi oss lätt av en sköld dit endast ensamhetens ljus lyser. En skyddande sköld från att möta ditt egna ansvar att komma vidare igenom sorgen.
Det finns viktiga ting att beakta då vi möter ensamheten igenom sorg;
1.Likaväl som att vi ej kan kräva för mycket av vår omgivning under sorgens bearbetning, bör vi ej kräva för mycket av oss själva. Då vi möter stora förändringar i livet, krävs att vi bygger upp vår tillvaro bit för bit och inte låter oss fastna helt i det som gått förlorat.
2.Vi måste förstå att livet är fyllt av bra och dåliga upplevelser. Att möta dem innebär att vi måste förändra vad vi kan, även om det inte är vad vi vill möta i våra liv.
3.Att ta sig an att leva igenom ensamheten är en komplex process, eftersom vi tvingas möta toppar och dalar i en känslomässig berg och dalbana.
4.Vi upplever alla våra egna hav av känslor i en sorg, där är vi alltid ensam om dess påverkan på oss. I sorgen finns ingen sk ”Quick fix”, att sörja tar sin tid likaväl som att ta sig över ensamheten.
5. Allt vi upplevt spelar en roll i slutänden, vi bär med oss våra upplevelser fram i livet. Det som var bra kommer så att förbli och det som var sämre stannar så.
6.Det vi bär med oss finns i vem vi är, liksom allt vi vidare möter kommer att påverka och forma oss vidare. Det finns därför ingen logik i att försöka avsäga sig upplevelser eller undvika dem av rädsla för livet .
Så ur många olika perspektiv måste vi förstå att ensamhet tar mer än det ger i sorgens väg.
För att komma igenom upplevelse av ensamhet måste vi våga öppna nya dörrar och möta nya värden i livet. För att finna svar måste vi lyssna till andras omtankar och stöd. För att finna kraft att möta livet måste vi ha acceptans till att ta emot andra in i vår ensamhet.
Det vi alltid bär med oss fram, genom sol och mörker är vad vi känt, den kärlek du gett och mött är aldrig förlorad.
Den ligger som din grund till att möta livet i gemenskap med andra