Att leva med och vid sidan av en familjemedlem som drabbats av sjukdom eller annan närstående där utgången är oviss, påverkar båda parter inom relationen.
Livets villkor kan ibland ändras drastiskt genom sjukdom och därav blir den psykiska och fysiska belastningen stor för de involverade. Vardagen ändras och livets betingelser skiftar från, en kanske trygg tillvaro till kaotiska dagar.
Då någon i vår närhet lider av en allvarlig sjukdom där vi ej kan se dess utgång, drabbas vi lätt av en ångest och står maktlösa inför situationens allvar. Som medmänniska har vi oftast en god vilja att finnas till hands och stödja, men hur långt kan man i den relationen påverka och styra det som sker ? Hur ska man lyckas engagera och påverka den sjukes liv och vardag utan att gå över gränsen där man förlorar respekten inför individens egenvärde ? Hur ska man ej genom ett överväldigande engagemang frånta den sjukes förmåga att hantera sin situation, eller på något vis omyndigförklaras ? Hur förhindrar vi att överta eller förlägga den sjuke med skuld inför den belastning som kan medfölja en allvarlig sjukdomsbild ?
Ur många perspektiv landar vi ovillkorligen i dessa funderingar då livets tvära kast försätter oss i allvarliga situationer. I de fall där kommunikationen mellan de drabbade grundar sig i lyhördhet och insikt blir situationen annorlunda och får ett tryggare fäste i vardagen, medan motsatsen ger en mer ångestladdad situation.
Att leva i närhet till allvarlig sjukdom varierar från person till person och från relation till relation. Vi agerar, hanterar och skapar insikter på olika villkor under dessa skeenden. För äldre personer har livet kanske flutit fram lugnt och utan större incidenter, att då finna acceptans i att plötsligt bli helt beroende av andras hjälp kan vara oerhört stressande. Lika stressrelaterad är den upplevelse för den andre i relationen, att se sin livskamrat bli sjuk och förändrad. Saker man tog för givet i det gemensamma livet blir omkullkastade och nya villkor för ett gemensamt liv blir liggande inför en oviss framtid. Det kan för den sjuke upplevas förnedrande att mista kontroll och möjlighet till beslut över sitt eget liv. En oro för sjukdomen, livskamraten och situationen blir en belastning för båda. Den psykiska belastningen av oförmåga kan i många avseende drabba såväl den sjuke som anhöriga. För att vi på bästa sätt ska finna ork och motivation måste vi vara lyhörda . Det är viktigt att låta den som är sjuk få ut ett värde av din hjälp likaväl som det är av vikt att det har en värdegrund för dig själv. Då tiden kommer när vi måste inse att inget mer finns att göra är vetskapen om det som blivit utfört en värdefull gåva i sorgen.
För de yngre blir vår roll som förälder, syskon eller annan anhörig otroligt viktig som stöd samtidigt som vi har ett behov av att, parallellt med sjukdomens faser, bearbeta vår egen ångest och rädsla att förlora. Att vårda allvarligt sjukt barn kräver stort mod och skulle jag vilja säga, stor klokhet. Barn har ett annorlunda sätt att finna sig i den situation en sjukdom skapar. Deras närhet till livet och dess outgrundliga vägar har en större närhet till sanningen än en vuxen. Det finns en öppenhet som är okonstlad och rak, en vilja att kämpa men med insikt om vad som gäller. Från barn kommer oftare frågeställningar och konstateranden okonstlat och med en öppning inför någon form av svar. Vi vuxna har mycket svårare att närma oss svåra frågor gällande vår existens. Detta gör oss många gånger oförberedda på frågor och agerande från barnet. Det är en smärtsam vetskap att inse att barnets insikt ibland är mognare än en vuxens.
Under den tid vi lever vid sidan av en allvarligt sjuk närstående, nås vi alltjämt på resans gång av tankar om framtid och utsikter att vinna sjukdomskampen. Kanske är det vårt inneboende hopp till livet och tro på underverk som ger oss kraften under svåra dagar. Det finns dagar då hoppet trots svåra motgångar låter solen lysa över våra hjässor. En vandring sida vid sida, där vi delar glädje och svåra stunder, ljusa tankar och mörka.
Livet har en förmåga att föra oss mot ett mål, vare sig vi ser det som ett alternativ eller ej. Längs den vägen är det av största vikt att vi är öppna inför förändringar, stark i det man väljer och aldrig söker ånger i det som inte blev. Låt hellre din uppmärksamhet vila på de ting som gav dagar vikt och mening. Låt läkningen finna sin grund i allt som ni tillsammans strävat efter och allt som bar vägen till ett tryggt avsked från livet. Ett livs värde är aldrig baserat på dess längd utan på det vi fyllt våra dagar med.
I den inledande fasen av denna situation har vi alla olika reaktioner, allt beroende på hur kritiskt sjukdomstillståndet är. I vissa fall blir vi rationella och handlingskraftiga, ser till våra erfarenheter, styrkor och vilja att hantera och agera. I andra situationer blir rädsla, nedstämdhet och orkeslöshet inför skeendet det som präglar tillvaron. Inget facit kan styrka rätt eller fel handlingsätt i dessa processer, vi har alla olika utgångslägen att ta steget vidare ifrån.