thumbnail_sailing-boat-3758189_960_720

Jag låter dig gå

Korridoren på Iva ligger mörk och tyst, natt går sakta mot gryning. Ljudet från livsuppehållande maskiner fyller rummet jag sitter i. Din hand, så liten och svag, vilar i min. Jag lyssnar till dina mödosamma och kraftlösa andetag, nästintill omärkbara. Dina kinder så bleka. Stilla följer jag din handflatas linjer, läser in alla dina levnadsdagar som lämnat små spår däri.  Då och då fladdrar en rörelse över dina slutna ögonlock, drömmar om livet som varit.

Jag kramar din hand i ett försök att ge dig en förnimmelse om min närvaro, känner mig så kraftlös. Håller din lilla hand, håller fast det sista ögonblicket av livet,  i våra sammanflätade händer.

Du har kämpat så, velat behålla ditt liv. Oddsen var svåra, nästintill omöjliga. Dagar av sjukdom, dagar av kast mellan hopp och förtvivlan. Ögonblick som fyllt din värld med glädje och stunder då allt hopp raserat, din kamp har varit stor.

Vi står vid det slutliga vägskälet, alla möjligheter har sinat ut,  nu finns inget mer . Jag känner dina sista krafter att leva, leva för att vi ej ska mista dig, stilla ebbar ut. Livet , ditt liv är intet mer. Jag lutar mig ner, lägger min kind mot din, viskar stilla i ditt öra, allt är bra,  allt är vår kärlek till dig. Jag låter dig få ro, släpp taget och bli fri . Jag låter dig gå…..

Vår son somnade stilla och lugnt in en gryende morgon i September.

Livet är en oändlig resa, där vi möter sprudlande lycka och bottenlös förtvivlan. Livet har ingen retur knapp, det är här och nu, stunden som är.

Vid vår sida går de vi håller av och ibland fullständigt lever våra liv för och med. Då vi ställs inför situationer, antingen genom sjukdom eller olycka, där vi placeras i ett slags väntrum av liv eller död , kastas vi in i en kaotisk karusell. Omges av tankar, känslor och agerande som i sin tur skapar förvirring och är oerhört energikrävande.

Då vi kämpar för och med livsvillkor vid en anhörigs sida,  blir ofta livets villkor de som skapar den största separations processens svårighet. Så länge det finns liv finns ju hoppet, trots att vi någonstans parallellt ser motsatsen.  Då man finns vid sidan av någon anhörigs kamp  för livet, blir ofta de egna känslorna lite undanstoppade. All energi läggs ofta på att stödja, motivera och lyssna till den som drabbats, det egna behovet kommer i skymundan.  Parallellt med att finnas vid sidan av den drabbade och behålla hopp och tro till att överleva, ska de svåraste av känslor få utrymme. Tankar på situationen och vad dess innebörd skapar för villkor i livet fram präglar mycket av vårt medvetna jag, samtidigt som man ställer all tid till att motarbeta dystra tankar och behålla hoppet. I samband med en insikt om livets möjliga eller omöjliga villkor för att leva gror, rasar vi runt i kaotiska känslor och tankar om dess verkliga skeende. Vissa dagar är vår egen vilja till  överlevnad , starkare än för den som faktiskt befinner sig i dess krassa verklighet.

I den stund vi inser att det är över, finns inget att anklaga sig själv för, livet som finns kvar är endast för vår egen ovilja att släppa taget. Då vi önskar liv, trots alla dåliga villkor, begär vi  en omöjlighet. Ett ångestladdad och sorgligt avsked för den vi mister, istället för att få frid i de sista minuter av ett gemensamt liv.

Den som lämnar livet har inget mer val, inga nya sekunder av ro i sitt sinne, endast genom vårt val till avsked finns möjlighet att få somna in i ro. Avsked , livets slut är oss lika angeläget som att födas till ett liv.

Vår sorg är inte mindre för de vi mist genom att låta dem gå.

Share via