Jag ser honom på långt avstånd, gående mot mig. Han hälsar förstrött på några han möter medan han noterar de som genar över gatan i hopp om att undvika mötet. Så möts vi och jag slås av min osäkerhetskänsla, hur jag skall bemöta och beklaga hans sorg. Vi står där stilla avvaktande alltmedan livet och dagen rusar omkring oss i sin vanliga puls. Jag lägger min hand på hans arm och beklagar förlusten, i ett tafatt försök att lindra. Hans ögon är tårfyllda då våra blickar möts, och jag inser hur oerhört svårt det är att möta upp med rätt ordval och agerande i mötet med någons sorg.
I alla människors liv står vi alla någon gång inför mötet med någon annans sorg. Inom de flesta av oss finns oftast bra förutsättningar att hantera och ta oss an det mötet. Men likaväl står vi också många gånger oförberedda och handfallna i hur eller vad vi skall göra i dessa situationer. Då vi ibland kör fast i vår oerfarenhet inför mötet med sorg, där våra känslor och vårt agerande gör situationen onödigt svår, väljer vi många gånger att undvika den sörjande. Men att undvika den sidan av det som faktiskt utgör att leva håller inte i längden. Livet serverar oss alla någon gång detta oundvikliga möte och vi måste ta klivet fram till slut.
Det finns inga direkta facit i hur vi som medmänniskor skall agera utifrån medkännande empati, vilket gör att vi inte alltid riktigt vet vad som förväntas av oss eller hur vi bäst skall göra.
De mänskliga band vi bygger utgör själva kärnan i medkänsla. Genom att förstå någon annans verklighet och acceptera den utan kritik, fördomar eller förutfattade meningar, får vi vetskap om hur vi skall möta och vara vid sidan av någon i sorg på ett uppriktigt sätt.
Vi lägger grunden till starka band, som kommer ur visad respekt, uppskattning och förståelse, en vägvisare som gör det lättare att kunna vara till stöd och hjälp.
Det är inte lätt att sätta sig in helt och fullt i en sörjandes emotionella verklighet. Vi kan aldrig sudda ut verkligheten för den sörjande, utan enbart försöka bemöta och finnas som stöd. Låta den sörjande förstå att vi ser, hör och berörs av deras förlust. Men detta utan någon kvittens eller bortförklarande av deras tankar, känslor eller agerande, endast en närvaro vid deras sida.
Då vi handlar utifrån en kombination av logik och känsla får vi lättare att utvärdera situationer ur ett balanserat perspektiv och därur kan vi hjälpa utan att ryckas med av kaotiska känslor och agerande.
Emellertid så har vi alla olika utvecklingsfaser i vår förmåga att handla efter vår empatiska förmåga, vilket vi måste bära med oss i vårt medvetande. Dock kan ett stöd vid någons sida bara vara att man finns där, såväl praktiskt som själsligt. Den gyllene nyckeln till band ligger som jag tidigare nämnde i att just lyssna och finnas vid sidan, och när stunden inbjuder till mer konkreta samtal faller sig allt naturligt. När stunden kommer och frågorna ställs i syfte att lyssna till ett svar ,så faller sig allt i annorlunda dager.
I sorgen kommer många olika känslor och allt är inte självklart, varken i ordningsföljd eller styrka. Stundvis kan den som sörjer, forcera sina känslor och det får plötsligt sorgen att tyckas lättare, vilket kan vara en helt fel uppfattning. Sorg och smärta har med sin intensitet, en förmåga att emellanåt avskärma oss från verkligheten. Vilket kan uppfattas som om den sörjande kommit vidare i sitt sorgearbete. Där får man vara lyhörd och ha förståelse för verkan av sorgen på var och en av oss, kan ha olika gång.
Nu stundar sommartid och många av oss lever sina liv som vanligt, medan också många av oss skall möta en tid då någon fattas oss i livet. Den tid som varit under snart två års tid har tvingat oss möta förluster mer än vanligt. Vi är många som står ensamma i sorgen efter någon älskad och vi är många som finns där bredvid. Kanske bör vi knyta an till vår empatiska medkänsla och visa att vi finns och framförallt att vi bryr oss. Ringa det där samtalet som var så svårt eller göra ett besök i syfte att ge stöd. Mångas vardag är totalt förändrad och nya dagar går dem tillmötes, kanske kan en stödjande arm vara en lycka i all olycka. Så låt de ljusa dagar och kvällar få en liten stund över att fylla en stund för någon som står sorgsen kvar i livet. Glöm ej att en tystnad inte behöver innebära att någon inte önskar bli sedd.
Det vi gör enbart för oss själva dör med oss, medan det vi gör för andra finns kvar och blir outplånligt.