Medkänsla i sorgen

Det liv vi lever i dagens värld präglas ofta av en blandning av stress, oro, glädje och förhoppningar. I livet skapas situationer av såväl sorg som glädje och vi lever med en närhet till detta för vår egen del,  likväl som för andra medmänniskors del. Att stå inför en sorg som drabbar någon närstående kan vi […]

detaljbild inne i kyrka

Det liv vi lever i dagens värld präglas ofta av en blandning av stress, oro, glädje och förhoppningar. I livet skapas situationer av såväl sorg som glädje och vi lever med en närhet till detta för vår egen del,  likväl som för andra medmänniskors del.

Att stå inför en sorg som drabbar någon närstående kan vi ibland finna svårt att hantera och veta hur vi skall agera som medmänniska. De känslor och tankar som lyfts upp till ytan blir svårhanterliga och emellanåt blir vi osäkra på hur vi skall bemöta den drabbades reaktion i sorgen.

Med medkänsla bär vi en förmåga att utveckla en känslighet inför eget och andras lidande, tillsammans med en beslutsamhet i att vilja stödja och lindra sorgen. Hur vi hanterar vårt förhållningsätt till någon som befinner sig i livskris är egentligen nyckeln till att inte ta på sig den andres lidande, att kunna vara vänligt närvarande och stödjande utan att påverkas negativt.

Med en stark medkänsla kan vi alltså nå goda möjligheter att finnas där för varandra i större utsträckning. Ur medkänsla kommer en förmåga att utveckla empati och sympati, men vad är då skillnaden i dessa två förmågor vi bär. Att lida med eller känna för den som lider ? eller att själv lida och må dåligt? Skillnaden blir viktig för alla som möter människor i sorg och livskris.

Då vi känner Empati, kan vi förstå och se en persons sorg och smärta. Vi har en större förmåga att vara till hjälp och handlingskraftig när det behövs eftersom vi betraktar den andres sorg med öppet sinne.

Då vi känner Sympati, identifierar vi den andres känslor ur egen erfarenhet. Det kan givetvis vara befriande att dela den sörjandes gråt, men problem och oro kvarstår sannolikt starkare.

Det är med sympati lätt att gå in i en annans problem och sorg, men vi blir dessvärre lika oförmögna att göra något åt själva krisupplevelsen som personen själv.

Både empati eller sympati är ett utslag från medkänslan, att vilja sätta sig in i en medmänniskas sorg och reaktion. Dock tenderar vi ibland att dra oss undan för den situation som skapar obehag , då vi låter oss reagera med smärta och stress.

Vår empatiska förmåga är ett livslångt projekt. Redan som de små barn vi en gång var, kom vi i kontakt med empati då vi såg och tog del av andra barns eller vuxnas tårar och smärta. Genom närhet till andras sorg kom möjlighet att trösta och dela känslor. En egenskap som är av stor vikt att behålla och beakta då barn också hamnar  i en sörjandes närhet. Vikten i att få tillträde till att dela sorg och få trösta utvecklar vår medkänsla starkt genom livet.

Genom de livskriser, sorger och känslomässig smärta vi alla möter under livet någon gång, är vikten av att släppa in medmänniskor i sin sorg mycket viktig.

Med all respekt för att vi alla är olika och besitter olika förmågor att öppna upp och släppa in någon i sorgen, är det av stor betydelse ur sorg hanteringen att vi faktiskt gör så.

Ensam är stark, en klyscha som ger sur eftersmak. Ingen är stark ensam i sorg eller kris. Genom närhet och deltagande i sorgen med medmänniskor, lyfts bördan och tyngden ur sinnet och öppnar upp för lindring.

Många gånger får vi medmänniskor respektera att bli avvisade hos den sörjande, men ha tålamod och närvara utan dialog, utan att försöka pressa fram reaktioner. Låt din trygga närvaro skapa tillit och genom omtanke och villkorslös närhet i att finnas där kommer den sörjande att öppna upp för samtal.

Ibland säger handling mer än ord och den största hjälpen vi medmänniskor kan ge är att bemöta och bevara uttryck ur sorgen.

Om jag vill lyckas med att vara ett stöd och föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna den sörjande där hon/han är och börja just där.