Baksidan på livets mynt, då vi mister någon i vår närhet, skapar en närhet till verkligheten i att leva och dö. Då vi genom förlust ställs inför mötet med sorgen, nås vi av insikten om de händelser och upplevelser som burit oss fram till stunden av sorg.
Våra förmågor och förutsättningar i den stunden, lägger grunden till hur vi tar oss vidare igenom livet. Hur vi i grunden möter sorgen, tar till oss och kommer till förståelse för de känslor och tankar som omger oss, lägger en utgångspunkt i vår kommande bearbetning av sorgen.
Det är så många ting i våra liv som avgör hur vi kan hantera livskriser som vid en förlust av en närstående, allt varierar från individ till individ. Hur stor vår förmåga att hantera livskriser är, spelar givetvis en stor roll i mötet med sorgen.
Vi drabbas alla av sorg någon gång, vare sig genom någon i vår omedelbara närhet eller genom annan förlust i livet. Sorgen har så många olika nyanser för oss alla, vilket gör att vi står väldigt varierande i detta möte. Med den vetskapen bär vi en stor respekt för varandras reaktioner under sorgens gång.
Det finns ingen egentlig manual eller något enkelt sätt att säga ” så här möter vi sorgen och bearbetar den ”. Sorgen är helt individuell och likaså vår egen vilja att möta dess påverkan på oss.
I mötet med sorgen går vi tillmötes olika stadier av reaktioner. I dess akuta fas, då ett dödsfall i vår nära omgivning sker, kan vi uppleva en chock. Trots att vi i många fall kan vara mer eller mindre inställda på att det kan ske så blir verkligheten direkt när vi möter situationen. Genom chock skapas , hur konstigt man än kan tycka, ett slags skydd, ett skydd som hindrar oss att direkt överväldigas av förlusten. När den fasen passerat nås vi stilla av insikten om dess skeende och dess innebörd. Naturligtvis blir inte mötet med sorgen mindre genom chockfasen, men vi nås däremot gradvis av dess smärtsamma verklighet , vilket kan vara lindrande då sorgen kommer oss nära.
Genom vårt möte med sorgen får vi också möta våra medmänniskors reaktioner. Många gånger kan det vara svårt att bära även deras reaktioner i sorgen. Många vill stötta och finner kanske inte alltid de rätta vägarna till detta då de själva har lite förmåga att möta situationens allvar. Vi får kanske bemöta påståenden som bottnar i oförmåga att se vad som är bäst att säga i stunden. Ett vanligt uttryck som kan tvinga oss in i en återvändsgränd är tex, ” vad stark du är i detta….”, vilket hindrar oss från att få känna oss sårbara och svaga i vår sorg. Större kraft hade då funnits för den sörjande i en medkänsla som kan visas i att stödja och lyssna, utan kvittering.
Likaså finns ibland ett behov hos medmänniskor av att skapa en form av quick fix, för den som bär sorg, vilket är totalt omöjligt. Det är endast vad som görs i ord och handling under en sorg, som kan skapa lindring. Genom lyhördhet ges utrymme för att vägleda till lugna stunder för att läka sinnet. Bearbetning av sorg kräver tid, tålamod och förståelse.
Då vi söker efter att kunna ersätta förlusten och återställa allt, blir det en kaotisk inre stress. Där måste vi landa i insikten att verkligheten är förändrad i våra liv och detta måste bli utgångspunkten i att bearbeta sorgen.
De tankar och känslor som följer dig under mötet med sorg måste få utrymme, frågor bli ställda och kanske låta dina reaktioner få bli bemötta så som de är. Det du möter i sorgen är starka tankar och känslor. Genom livet ger vi utryck för glädje och sorg, ett fullt naturligt reaktionsmönster. Därur bevarar vi närheten till vad vi upplever, bevarar dess viktiga innebörd i vad som utgör vårt liv.
Då vi låter oss själva få ge kraft åt våra uttryck i såväl glädje som sorg, växer vi med insikten om dess betydelse för att ta oss fram på livets stig.