walking person

När man mister en vän

Åter igen möter vi stunden och känslan då livet hastigt stannar upp och någon går oss förlorad. En stund fylld av stor saknad och vissheten om begreppet ”aldrig mer” fyller våra sorgsna hjärtan. Vi har mött den stunden förut, vi vet dess innebörd att var stjärna som slocknar på vår himmel skapar en tomhet inom oss.

När vi mister en vän tycks tiden inte läka all sorg, men den erbjuder oss utan tvekan ett perspektiv.

Då vi mister en älskad närstående eller vän, finns det egentligen inte någon specifik tidskalkyl på när, var eller hur vi tar oss igenom dagar av saknad och sorg. All sorg vi upplever stannar på något vis kvar inom oss och skapar ett speciellt förhållande till livet fram.

Vi får ett perspektiv på livet som blivit och till det som varit. Vi når en insikt om värderingar och hur dess betydelse blir våra prioriteringar. Våra liv fortsätter med en annorlunda insikt om livets gång och hur det finns med i allt som kommer oss tillmötes vidare i livet.

När vi mister en vän är det något som går sönder inom oss, en känsla som ibland är svår att definiera eller kunna förklara. Vi omsluts av känslor, tankar och ibland existentiella frågor. En tornado av känslomässiga iakttagelser för såväl sig själv som i mötet med andra. Vi möter många tankar och frågor, som måste få ta sin tid till att ge klarhet. Svaren är inte alltid givna och ibland kommer vi sorgligt nog, aldrig fram till varför.

Då ett liv släcks genom sjukdom, har vi många gånger under dess tid, burit en tanke på att mista. Men livet kan aldrig förbereda oss på det verkliga skeendet, eller hur vi möter den stunden. Vid hastiga trauman blir chocken det som upptar all vår närvaro i skeendet, för att sedan övergå i totalt känslomässiga uttryck. Förluster är oavsett om de är förväntade eller hastigt uppkomna, en sorg som vi möter och som på många sätt påverkar oss. Livet blir annorlunda och vi själva förändras på något vis.

Inom oss bär vi alltid en bild och tanke på den vi mist, även om dagar, månader eller år passerat så stannar minnet av någon kvar likt en essens av någon du värdesatt högt.

Så länge vi har förståelsen för att vi alla möter minnen och tar oss an dem på olika vis, så möter vi också förståelse för att vi sörjer olika. Några av oss finner snabbare väg fram i sorgen genom att släppa fram tankar, känslor och tala om dem. Några av oss behöver sörja i stillhet, möta sina tankar och känslor i tysthet. Vi har så många olika sätt att hantera våra förluster och där skiljer vi oss åt, medan vi alla står gemensamt i mötet av att någon fattas oss.

Genom att vi alla skiljer oss åt i hur vi agerar i en sorg, har livet gett oss möjlighet att stödja varandra. Sorgens vågskål av tankar och känslor är ständigt i rörelse, ibland svänger det åt ett håll och ibland åt ett annat håll. Vi tycks ur livets gåtfullhet, att befinna oss på olika sidor vågskålen emellanåt och kan då vara till stöd för varandra. Gemenskap i sorgen är en gåva och vi måste ta oss an dess oerhörda värde.

Sorg och glädje vandrar hand i hand genom våra liv, inget liv bär bara soliga dagar utan även dagar av skugga. Med oss fram stannar vänner kvar, i våra hjärtan gömda. En röst vi minns, ett skratt som spred glädje allt så varsamt bevarat i minnen vi delar, idag, imorgon i all evighet.

Till dig som förlorat en vän.

Copy link
Powered by Social Snap