Att mista en vän

När Vi mister en vän

Livet ger och livet tar, ena stunden är allt som vanligt och vi flyter tryggt fram med dagarna för att i nästa stund befinna oss mitt i en sorg och förlust. Livets villkor blir många gånger en hård situation att gå tillmötes.

Medan Augusti stilla gick mot sitt slut och hösten så nätt gjorde oss påminda om förändring , nåddes vi av budet om en kär kamrats tragiska olycka och bortgång. Mitt i livets alla måsten och görande blir allt stilla och vi stannar upp av insikten om den sköra linje som går mellan liv och död.

Dagar som denna, då man berövats en god vän får onekligen en stor påverkan på oss alla. Hur ofta rusar väl inte dagarna fram och vi lägger kanske inte alltid så stort fokus på att värdesätta allt som är viktigt i våra liv. Ofta lägger vi åt sidan tankar om livets helhet, innebörd och hur vi värdesätter våra möjligheter. Det dyker ofta upp en tanke som ” jag gör det sedan…eller…när jag får tid ska jag……”

Vad får oss att sträva efter mindre tid och möjligheter att faktiskt leva i nuet, välja en stund för det där som allt oftare skjuts upp?

Då olycka snabbt försätter alla våra fasta principer i oordning, skakar om i vår invaggade trygghet blir vi bestörta. Faktum är att det är just så livet är, oförutsägbart. Vi lånar våra dagar här i livet och vi har alla olika förmågor att värna om det. Naturligtvis nås vi av och till om medvetenheten i livets storhet, gåvan att få leva här och nu. Dock har människan en otrolig strävan efter mer vilket ibland gör oss blinda för det som är.

När en vän gått förlorad sörjer vi på mer än ett vis, som sorg över den vän som inte längre är med oss, såväl  som att vi också möter sorgen hos de närmst anhöriga, deras förlust och saknad. Då vi står vid sidan av deras sorg, kan det många gånger vara svårt att finna de rätta ord och handlingar för att stödja.

I livet har vi en större styrka i att dela och förmedla glädjefulla händelser till andra, vår förmåga är oftast starkare där. Motsatsen är betydligt svårare, då man många gånger ej har erfarenhet i att möta sorgens olika faser. Rädsla att säga eller göra fel och därigenom, (som man konstigt nog kan tycka) förvärra situationen, är oftast det man tror sig åstadkomma. Faktum är att det värsta har ju redan hänt, vad man säger eller gör i avsikt att stödja bör man känna trygghet i. Då vi möter känslor och tankar kring förlusten av en kär vän och samtidigt skall anpassa oss i en ny situation med den eller de anhöriga, kan vi känna oss handlingsförlamade. Saknaden och vissheten om att allt är förändrat, allt är och kommer få en ny utgångspunkt i den gemensamma relationen, känns ibland svårt att hantera. Med insikten att det är så för båda sidor i sorgen, kommer man stilla till visshet och därur finna vägen gemensamt fram till livet som blivit.

Det finns ibland inga ord som kan täcka vad man vill förmedla i medkänsla och omtanke, ingen begär så heller. Då vi släpper tanken på att göra eller säga fel, öppnar vi upp för möjligheten att faktiskt visa vårt deltagande i sorgen. Tystnad eller att vika undan inför de sörjande, är mer smärtsamt än några trevande ord till tröst. Då vi ger uttryck för vårt deltagande i sorgen skapar vi förtrolighet och början till att kunna bearbeta sorgen.

Genom att dela tankar, ord och låta de få dagsljus öppnar vi upp för såväl vår egen närhet till det som skett,  som att finnas för de som direkt drabbats av förlusten.

Det finns alltid en ny dag, nya villkor att möta och det är inte alltid med lätthet vi går detta tillmötes. En vän fattas oss, en livskamrat har gått förlorad, en pappa, bror har lämnat oss i stor saknad. Genom dagar fram kommer och går tankar och känslor, så måste det få vara. Insikter och styrka växer fram ur detta och sorg landar i vårt innersta, där vi alltid bär en tanke på det som varit och det som blivit.

Med värme bevarad i våra tankar.

Copy link
Powered by Social Snap