November lägger sig över oss som en mörk och kallfuktig mantel. Dagar där svagt dagsljus letar sig ner genom gråtunga moln och fyller oss med trötthet. Vi går mot årets slut, ett annorlunda och svårt 2020 som berövat oss såväl personliga förluster som oro och ovisshet över livets framtid. Vi genomlever dagar där vår stabilitet och trygghet vacklar, vi fylls av den ständiga och energikrävande ovissheten.
Nuets allvar genom den pandemi som omger oss har för oss alla skapat stora förändringar i våra liv. De liv vi lever med dagliga rutiner såsom arbete, familjeliv, livsmönster och för oss bekanta uppgifter har helt kastats om. Vi upplever sedan tidigt på året en livscykel som är i en konstant omvandlingsprocess. En process som skapat såväl förluster som vinster, liksom öppnat fönster och stängt dörrar i livet. Dagar, veckor och månader som skapat en tillvaro utav rädsla och ovissheten omsluter oss. De känslor som följer med dessa stora förändringar är inte lätt att ignorera eller undvika, den lägger sig som en ostabil grund i våra liv. Vi människor är oftast vårt mod, hopp och drömmar, en sedan tidernas begynnelse förutsättning för att överleva och anpassa oss till livet.
Under de extrema förhållanden som råder nås vi av och till av vetskapen om våra begränsade möjligheter till närhet, då någon i vår direkta närhet insjuknar. Den overklighet att ej få finnas vid sidan av någon som står oss nära i en livsavgörande situation, blir oerhört ångestladdat. En smärtsam upplevelse av uteslutning även om vi är införstådda med situationen.
Då vi upplever ängslighet över allt som sker i nuet, iscensätts ofta en känsla av stor ångest och rädsla. Rädsla och oro över att möta en situation där pandemin avskiljer oss från möjligheten att finnas vid någons sida i slutskedet av livet. Mötet med de känslorna skapar en stor emotionell ovisshet och blir en tung börda på våra axlar.
Som människor bär vi en vilja att ha allt under kontroll och inte uppleva oklarheter eller ovisshet. Vi har oftast svårt att hantera ovisshet och upplevelsen av det är extremt uttröttande och frustrerande. Då vi helt låter oss oroas över morgondagen tömmer vi nutiden på dess styrka. Man ställer in sitt fokus på det värsta vilket blir ett hinder för de ansträngningar man redan gjort för att bemöta och tackla svåra stunder.
Det är helt naturligt att vi vacklar emellanåt och känner oss uppgivna i dessa tider, men så länge vi väljer att ta vara på stunder av bra tankar och känslor, klarar vi bättre dagar som är svåra.
Vikten av att låta sig finna en balans och lagom nivå av oro är en enorm fördel då tider av ovisshet omsluter oss helt och fullt. Då vi kan låta bli att definiera oss i de svåra tankar och känslor vi nu bär, har vi större möjlighet att skapa ett lugn som skyddar oss för de motgångar vi kanske måste möta.
Det är bara vi själva som kan kontrollera våra tankar, ägnar vi för mycket tid på mörka grubblerier hindrar vi oss själva att se det viktigaste. Se här och nu, för morgondagen har ännu ej anlänt.
Då vi helt går in i skapandet av en längtan efter framtiden, skapar vi ofta en avgrund till nuet, vilket hindrar oss att nå styrka i de stunder då vi faktiskt möts av bra känslor.
Verkligheten i extrema situationer kan locka fram det bästa i oss och andra, bara vi lär oss hantera ovissheten och ersätter den med det mod och hopp som ligger som en grund i vår existens.