I den stund vi släpper taget om det som varit, öppnar vi upp för det nya liv som omger oss.
När stunden når oss, då vi förlorar en närstående blir det emotionella lidandet stort, såväl som den rent fysiska smärtan av förlusten.
En process där vi tvingas möta sorgen i en känslomässig storm genom rädsla, ångest, ilska och ledsamhet. En tid där nutidens smärtsamma upplevelse blandas med dåtidens minnen. En överlevnad och kamp där hela vårt jag klamrar sig fast vid det förflutna och ej ger utrymme för nuet och framtiden. En framtid som bär en väsentlig betydelse i att kunna möta den stund då uppbrott från det som varit blir verklighet.
Då vi tar oss genom sorgen möter vi olika stadier som alla gemensamt för oss mot insikt och därigenom bearbetning av sorgen. Dessa stadier har alla sin verkan och betydelse för oss i sorgearbetet.
I sorgens början finns overklighetskänslan, ett virrvarr av känslor som är känsloförlamande och skapar ett chockartat kaos inom oss. En overklighet till det som skett vilket är kroppens sätt att skydda oss genom krisens första möte.
Sorgen följs sedan av rädsla, tankar på hur livet skall te sig vidare fram.
Detta följs ofta av ånger och ältande, ständiga frågor om och varför eller hur? Som sedan ersätts av den smärtsamma sorgen såväl fysisk som psykisk. Ur denna kommer också ibland ren apati och håglöshet, en fullständig frånvaro av ork att ta sig vidare i sorgebearbetningen.
Tillvaron präglas starkt av tankar på förlusten och viljan att ej låta sig fastna där har gått förlorad.
Vreden tränger sig på, frustrationen över det som skett blandas med de nya livsvillkoren. Att acceptera vad som hänt är den svåraste delen i sorgeprocessen. Vi vägrar finna acceptans i det som skett, det skapar förvirring, ilska och ledsamhet. Men det förändrar sorgligt nog aldrig vad som hänt, vi står inför förlusten hur mycket vi än känner.
Allt skapar ett kaos inom dig, alla tankar och känslor som skall ventileras, finnas och gestalta din sorg. Allt är en del av att ta sig igenom sorgen, bearbeta sorgen och landa i dess påverkan på oss.
Det får ta sin tid, vi bär alla olika utgångsstadier i mötet med en svår förlust.
Men dagen kommer då våra insikter landat, då vi har kraft att gå in i uppbrott från det som var. I den stund du förmår se din sorg och förstår dess inverkan på dig, möter du också den stund då du är beredd att gå vidare med ditt liv.
Det är ingen lätt tid att gå tillmötes framför dig, kämpa inte emot den smärta det medföljer ett uppbrott, acceptera att det är svårt. Först då du accepterar den smärtan kommer du att få styrkan i steget fram.
Då vi förmår oss att fokusera på det omkring som inspirerar oss och ger oss lycka , finner vi motivationen att möta livet i sin nya form. Finner att meningen med livet också är det som utgör dig, dina intressen, dina dagar då du gör saker för ditt välmående. Stunder där du kan känna längtan till livet omkring och se vikten av att du äger livet ännu.
Med tiden kommer du lära dig av erfarenheten att möta livets fortsättning, bli starkare därur och finna mening med allt åter.
Ett uppbrott från det du älskat högst i livet är inte slutet på allt, utan början på något nytt. Ett nytt kapitel i ditt liv.
Med ett uppbrott från det som varit, är innebörden inte att glömma eller förminska dess betydelse i våra liv. Allt som varit finns inom oss, minnen av det livet och en stark grund att utgå ifrån på våra steg vidare genom livet.