Utan ett ordentligt avslut, tenderar alla processer att upprepa sig ständigt och skapa ett stillastående av såväl fysisk som psykisk smärta.
Vid de flesta dödsfall, möter vi den i realitet, den nakna sanningen av någons död. Vi ser med egna ögon förlusten vid vår sida i avskedets stund, dock möter vi också ibland den tragiska sanningen av att förlora en anhörig utan att med egna ögon bekräfta deras bortgång från våra liv. Olösta dödsfall eller dödförklarade anhöriga som tragiskt nog sker, där vi står med en traumatisk sorg som känns totalt overklig och som genom dess situation är oerhört svårt att ta in.
Att förlora någon utan ett avslut skapar en oerhörd förtvivlan och lämnar ett öppet sår i själen. I den situation då vi ej får möta den fysiska bilden av någon som lämnat våra liv, blir sorgen ett blödande sår som för oss mot en enorm smärta och saknad.
Ständiga frågor om hur, varför eller vad, får kanske aldrig något egentligt svar som kan lindra sorgen. Ett ögonblick av livets tragedi, förvandlar nuet till en tillvaro av bottenlös förtvivlan och kan få den sörjande att inte vilja ge upp och släppa taget om förlusten, vetskapen och frågorna kring skeendet.
Trots att detta åsamkar ett enormt lidande i att söka svar som kanske aldrig får sin förklaring, fastnar man i en mystisk lojalitet till den som lämnat livet. Genom att vägra möta och acceptera en förlust, kan det mynna ut i att man ej klarar av lidandet i sorgen.
Lägger den starka känslan som växt fram ur saknaden och sorgen åt sidan, vilket mynnar ut i en vägran att se frånvaron av den som man förlorat i sitt liv. Ur detta skapas en avgrund av svåra stunder, då man låter sorgen kapslas in och sedan övergår i en så kallad försenad sorg. En sorg som kan pågå i årtionden och kan bli en verklighet där smärtan blir tyst och kronisk.
Ett lidande som manifesterar sig på olika sätt blir till en smärta som vi släpar med oss permanent och kväver all möjlighet till att komma vidare igenom sorgen.
En smärta som bidrar till att vi utvecklar, ångest, stress, trötthet, apati eller konstant irritabilitet. När de emotionella reaktionerna blir mycket starka och pågår under en längre tid, kan vi föras mot en rent patologisk sorg. En sorg som påverkar oss avsevärt i alla våra olika fysiska och psykiska missgynnande effekter, för att kunna må bra.
En sorg som blivit patologisk kräver professionell hjälp, som sorgeterapi och psykologisk vägledning.
Det huvudsakliga målet i en sorgeterapi är inte att glömma den avlidne, utan att kunna skapa verktyg som hjälper oss att omvandla sorgen och saknaden så att minnet av personen vi mist, ej skapar en blockering till livet. En terapi där vi lyfter och möjliggör uttrycken av de känslor och upplevelser vi bär inom oss, i koppling till den avlidne. Låta oss därur öppna en dörr mot acceptans som läker, utan att för den skull minimera förlustens inverkan på våra liv.
All bearbetning och möte med en förlust, hur än dess skeende nått oss i livet, för oss närmre ett avslut. Minnet av den avlidne är redan en del av vår livshistoria och då vi uppnår ett sätt att ta oss vidare genom förlusten skapar vi en personlig tillväxt som ger oss kraft.
Att möta sina tankar och känslor i sorgen, hjälper oss att slutligen identifiera och konfrontera det sista farvälet. Detta möjliggör trots allt någon form av avslut.
Om det inte ligger i dina händer att förändra en situation som orsakar dig smärta,
Kan du alltid välja den attityd, med vilken du möter detta lidande.