Jag ligger stilla i hängmattan, lyssnar in den annalkande dagen och ser solen kasta lekfulla strimmor av ljus genom trädkronan över mig. Daggen dröjer sig ännu kvar över gräset och jag ser spår av mina fotsteg där. En liten fågel tar sin väg över min hjässa och landar nästintill ljudlöst på trädgrenen. För en bråkdels sekund möts våra blickar där i den första tystnaden, av en alldeles ny dag. Sedan tar den lilla fågeln privilegiet av att bryta tystnaden med sin vackraste drill och jag förundras över hur de små tingen vi omges av, skänker en sådan otrolig känsla av såväl glädje som vemod. Vi möter dem var stund och om vi bara tar oss tid att landa i dess närvaro så fyller de en uppgift och en påminnelse om hur viktiga dessa ögonblick är i våra liv .
Sommarens dagar har gått över i sensommar och de långa dygnen börjar nu skymma lite tidigare. Man slås av hur fort allt rör sig fram, hur livet flyter på med sina olika öden för var och en av oss. Ibland tycker vi att tiden står still, ibland att den flyger fram eller av olika skäl helt gått förlorad.
Kanske blev sommaren en resa genom möten av oväntade upplevelser, ställde några inför utmaningar av obegränsade prövningar. Allt som lagt grunden till att känna glädje och förhoppning inför att existera, kastades kanske bryskt in en kaotisk spiral. Kanske fann någon en mening och acceptans i sina livsöden, tog sig vidare med ny motivation. Tog sig förbi “livets pausknapp” och lyfte blicken framåt. Våra resor genom livet har olika plattformar att utgå ifrån och även olika stopp på vägen.
Allt i livet har sina nyanser och i den aspekten är nyanserna stora. Livet är inte endast glädje och framgång, utan vi lever med och i en symbios av lycka och sorg. Många tror att vi endast finner glädje när saker och ting är perfekta, inga katastrofer, orosmoln eller brister. Men glädje kommer inte som en slutdestination ur en full perfektion av livets händelser, utan har en förmåga att även resa parallellt med sorger. Genom de svåraste stunder, mörka sidor av livet, flyter de små tingen fram, som vi under press och ångest inte alltid har förmåga att se. Små ting som kan få dig att lyfta blicken och låta dig vara närvarande i stunden. De små tingen i livet, till synes obetydliga i sin enkelhet, som formar varje dag i våra liv. De små ting som även då vi tvingas möta dem ensamma, skapar en stund då allt kan finna en viss mening för oss.
Sorg och förluster sätter oss ibland i ett slags väntrum av livet, ett rum utan dörrar och fönster. Ett utrymme som stjäl våra drömmar, rycker undan våra mål fram och lämnar oss med tvivel. Låter oss stänga ute möjligheter att se de små tingen omkring, ting som inte bara skapar en gryende motivation till att leva fram utan som raserar de murar vi genom sorgen byggt upp omkring oss. Håller oss fast i att bara förstå livet baklänges och inte ha kraften att se livets fortsättning.
På något vis är det oftast vi själva som har den yttersta möjligheten att hålla våra liv i egna händer och livet handlar om att vara närvarande. Om så alla i vår närhet önskar motivera och styra med oss i sorgens resa, bär vi alla den sista avgörande handen att lyfta oss fram med.
Existera är att ta in, känna och möta i en närvaro till livet. I den närvaron skapas en koppling till livet. Även då allt ryckts ifrån, de eller den som fanns och du gett upp, kommer de små tingen att omge dig.
Även då du inte förmår dig ta ett enda steg fram, kommer de små tingen finnas där. Därur förser livet dig med all sin förmåga att bära dig och din sorg fram. Så lyft din blick, lyssna till tingen och framför allt låt dig få känna närvaro.
Det som varit kan vi aldrig förändra, vad som ligger framför oss kan vi påverka.