December en tid av gemenskap men också ensamhet

December sänker sitt mörker över oss och dagarna blir kortare. Vi möts av skenet från alla ljus, en lätt fladdrande låga om hopp och värme. En tid som vi närmar oss där vi sluter upp i gemenskap, glädje och hopp. För många av oss en annalkande tid som vi ser fram emot, men  för några […]

December sänker sitt mörker över oss och dagarna blir kortare. Vi möts av skenet från alla ljus, en lätt fladdrande låga om hopp och värme. En tid som vi närmar oss där vi sluter upp i gemenskap, glädje och hopp. För många av oss en annalkande tid som vi ser fram emot, men  för några av oss, en smärtsam tid av att påminnas och möta ensamheten.

Dagar då vi kanske än en gång upplever saknaden av någon eller möter den tomma platsen vid vår sida för första gången. Den gemenskap vi genom livet strävat efter och delat med nära och kära, har för många av oss drastiskt förändrats och gjort oss medvetna om livets bräcklighet. Fört oss mot stunder som vi måste möta på annat vis.

När vi tar stegen in i en ny tillvaro med sorg, saknad och sårbarhet som våra närmsta följeslagare, kommer ensamhetskänslan att ibland fånga oss i sitt grepp. Vår nya situation i livet, kan trots våra medmänniskors närhet skärma av oss och ta hela vårt fokus. Vår sårbarhet får oss ibland att sluta oss i vårt eget skal av smärta och saknad. Begränsar oss att ta in tröst och omtänksamhet från vår närhet. Någon ser ingen annan väg än att sluta sig i de egna tankarna och känslorna, medan någon ser behovet av närhet och att verbalisera sina innersta tankar med andra. Vi reagerar och framförallt agerar olika i sorgen, helt naturligt då vi är och kommer alltid att vara olika trots allt.

Då vi drabbas av sorg färdas vi igenom den verklighet som inte bara skapats av händelsen i sig, utan också av de tankar och känslor som vi bär i sinnet. En verklighet som kan se väldigt olika ut för var och en av oss, trots att vi kanske delar en och samma förlust. All sorg landar och ger sig olika uttryck i oss. Det finns inget egentligt facit på hur man i en familj tex tar in och ger uttryck för en förlust av någon, våra sätt att hantera tar sig många olika uttryck. Det är i situationer som skakar om livet ordentligt, där vi ofta möter nya sidor hos de vi levt och varit nära igenom i så mycket annat.

Vi är i stunden vart våra tankar har fört oss och vi kommer att vara någonstans dit våra konklusioner för oss.

Hur vi möter, tar in och agerar i vår ensamhet som kan bli vid en sorg, lägger ofta grunden till hur vi bjuder in våra möjligheter till att skapa positiva förutsättningar i livet med nya värden.

Detta oavsett hur långsamt vi tar oss fram i de stunderna, har en stor möjlighet till att skapa värden som stärker enormt mycket. Ordspråket ” ensam är stark” är fullständigt galet att tro sig finna fäste vid, vi kommer att någonstans på vägen ha ett stort behov av mänsklig närhet och omtanke.

Att ta steget fram och gå vidare i livet kräver det bästa av oss själva och våra medmänniskor, våra tankar och känslor, utan att avsäga oss allt som vi upplevt. All förändring i livet som vi skall ta oss an, kräver tid och förståelse.

Jag säger inte att det är en enkel resa, ingen har sagt att det är så. Men dagar kommer då vi lever vidare med en svår upplevelse utan att vi förtöjt vårt liv vid den tunga bördan av sorg.

Låter vår dörr stå på glänt till det som varit och öppnar vårt fönster för att släppa in värme och ljus i livet åter. Som medmänniska har vi ett stort och viktigt värde i alla gester och uppmärksamhet vi lägger för någon som sörjer. Allt från fysisk närvaro till brev, en blomma eller telefonsamtal kan hjälpa den svagaste att finna en strimma av gemenskap och möjlighet att ta sig igenom känslan av ensamhet.

Ensamhetens känsla  och saknaden, kommer att mattas av, hur svår och överväldigande den än må vara. Då vi släpper in någon vid vår sida kommer vi att se vad som för oss framåt och vad som håller oss tillbaka. Vi ser en möjlighet att dirigera om och möta livet ur ett bättre perspektiv.

Dock är det väl så att den största möjligheten att finna motivation till att bryta sin ensamhet eller nedstämdhet, finner vi alltid i slutänden inom oss själva.