Vårens ljumma vindar bar löfte om en annalkande sommar och solens värmande strålar, skapade åter en grönskande värld och allt blev återfött.
Över skolgårdarna springer lätta fötter genom regnpölarna, glatt mot sommarlov som väntar runt hörnen. Det ligger en känsla av förväntningar i vart hjärta, ett hopp om den sköna tid som nu nalkas.
För visst är det så vi alla bär och har burit en känsla inför examen och väntande lediga dagar med sommarsol och äventyr, känt det där som ligger i varje dag av sommarlov, sett fram emot det nya, som väntar att möta.
Dock vänds ibland denna glädje i djupaste förtvivlan, då livet styr om och ljusa stunder byts ut mot mörker i själ och hjärta; ögonblick som förändrar allt, dagar då såväl unga hjärtan som äldre skall möta en tragedi, stunder då solen aldrig lyckas värma frusna hjärtan, då livet plötsligt berövar oss någon.
Då vi talar om sorg, hur vi möter, hanterar och arbetar med våra känslor, utgår vi många gånger ifrån ett vuxet perspektiv. Likväl vet vi att barn och ungdomar någon gång i livet kan behöva stå inför att förlora en vän i unga år. Kanske är det svårare att landa i en förlust i ung ålder, då man ej har förmågan att hantera de främmande känslor och tankar som plötsligt överväldigar en.
Hos oss vuxna har livet oftast skapat mer erfarenhet av att möta förlust av något slag. Vi har mött de känslor som lägger sig över oss och är inte främmande för hur de påverkar oss. Även om varje förlust av någon påverkar oss olika, finns det ändå en viss igenkännande grund i mötet med svåra känslor. Därifrån finns en bättre grund att ta sig igenom förluster som livet dessvärre serverar oss då och då.
Att som ung förlora en vän genom dödsfall skapar en svår process där sorgen skall ta sig fram. Allt man tagit för givet, att få dela med sin vän, blir drastiskt bortryckt ur livet. Drömmar för varandra och vetskapen om att livet väntar där framme kastas om intet. Det är en tid som omsluter var och en , där vägen mot någon slags acceptans av förlusten kantas av svårigheter, frustration och motgångar, en väg där varje steg framåt har ett syfte, nämligen att skapa en tillvaro där man kan hantera att leva vidare utan sin vän.
Det är en process som kräver enormt mycket av trygghet i att ventilera sina tankar och få gehör för vad som kommer ut ur den. Dessvärre står man som ung i en tillvaro där det hastiga traumat av att ha förlorat en vän kan skapa ett möte med så många känslor som man inte alltid kan kanalisera ut verbalt. Detta kan i sin tur skapa en frustration och ilska som blir tung att bära med sig fram. Att få samtala om traumat är av största vikt för att kunna nå en form av förståelse för det som skett. Därifrån skapas utrymme för att släppa fram känslor och hantera dem.
All sorg kräver rörelse framåt för att man ska uppnå någon form av acceptans och förståelse. Man bör bära med sig vetskapen om att man oavsett ålder bär rätten att få sina tankar och känslor hörda. En sorg där tystnad landar och frågor blir obesvarade, kapslar in ett sår som aldrig läker.
Att finnas som medmänniska och ge stöd betyder inte att vi har svar på alla frågor, men vi vet att stöd betyder att du kan hjälpa utan att vara påträngande, ge tryggheten i att ge vad någon behöver och inte vad vi tror att de saknar, att lyssna mer än att tala.