Jag stannar till under syrenträdet, sluter mina ögon och tar in doften av nyutslagna syrenblommor. Står där helt stilla, under mitt tak av försommarens blomning, låter mig flätas in i dess bedövande dofter. Lyssnar till humlornas sövande brummande i deras flykt från blomma till blomma, en nästintill sövande symfoni av sökande och hopp. Solens ljumma strålar letar sig igenom blad och blomklasar, värmer mina kinder medan vinden lätt förnimmer mig om dess närvaro. En känsla av tacksamhet och lycka väcks ur dessa så villkorslösa rikedomar som omsluter mig, och där i detta ögonblick är det lätt att känna styrka inför livet och att leva.
När vi möter en traumatisk situation, möter vi inte bara dess starka påverkan på oss utan ibland också våra medmänniskors valhänta agerande. Under det att man ibland går in i en kaotisk sårbarhet av känslor och tankar, vid ett dödsfall, uppmanas man även ”att vara stark” i detta möte. Hur än denna uppmaning grundar sig i en viss sorts omtanke för den drabbade, så faller det ibland olyckligtvis som en ytterligare belastning i situationen. Under det att vi tvingas möta förlustens olika scenario belastas vi även med andras rädslor inför det som skett. För just i dessa orden ”var stark” ligger innebörden mer på andras parallella närvaro till sorgen och dess inverkan i relationen till de eller den som drabbats av förlusten av någon älskad.
Vi har alla våra egna kamper att möta och gå mot vid ett dödsfall i vår närhet. I ett ögonblick av kaos tvingas vi möta och kanalisera alla känslor, tankar och agerande som strömmar mot oss, vilket såklart ofta skapar ett virrvarr av uttryck. Då vi som medsörjande finner någon slags tröstande garanti att kunna ta oss igenom traumat, då vi väljer att uppmana till ”att vara stark”, sägs detta tyvärr ofta. Genom denna uppmaning tenderar vi att kalibrera om livskompassen åt helt fel håll i sorgbearbetningen. Vi sänker väg och riktning neråt genom denna emellanåt ogenomtänkta uppmaning eftersom den leder mot ett avstånd till att tillåta sig känna sårbarhet och rädsla. Vilket i sin tur slår hårt tillbaks mot bearbetning av en förlust.
Genom att uppmana någon att ” vara stark” riskerar vi att den sörjande förnekar de mest genuina känslor inom sig som, rädsla, osäkerhet, ångest, känslomässig smärta och saknad.
På sikt kommer denna förnekelse upp till ytan och kan riskera att slå undan all motivation att klara sig igenom sorgen.
Vi riskerar att den sörjande sätter andras välmående före sin egen sorg.
I sorgen finns inga genvägar, det vet vi alla innerst inne. Våra livsöden inkluderar trots allt utmaningar som vi aldrig bett om, tragedier och stora händelser som lägger grunden till våra och andras värderingar om livet. Att ta sorgen in i ”att vara stark” kräver oerhört mycket av varje berörd individ. En tid då vi egentligen uppmanar en sörjande att ignorera sin ilska och smärta, att döva känslomässig saknad och gå rak väg fram. En i mina ögon, osannolikt svår begäran.
Det som verkligen gör oss starka i sorgen är att inte gömma oss undan smärta, saknad och de uttryck vi väljer för att hantera detta.
Livet är en stig fylld av såväl blommor som stenar. Det finns goda och dåliga dagar i varje liv. Då vi möter dessa dagar med öppenhet och full närvaro sker den verkliga utvecklingen och vi blir starka så som livet kräver av oss.
Att segra över andra är en styrka
Men att segra över sig själv gör livet mäktigt och starkt.