Skymningen kommer så sakta in och i ett lätt snöfall vandrar jag stilla fram längs gatan. Snöflingorna faller tyst och landar mjukt på min hjässa i en kylig omfamning. Jag möter ljuset från alla adventsljusen som sprider sitt varma och inbjudande sken i vart fönster. Små julgranar blinkar med sina ljusslingor i trädgårdarna, allt medan snön bildar ett vackert täcke över dess grenverk. Det är minusgrader och kylan får mig att vira halsduken tätare om mig och dra ner mössan lite.
Ljudet av mina fotsteg försvinner helt då jag pulsar fram genom snön, i en vandring genom ett gnistrande vinterland.
Jag slås av tanken att det bakom alla välkomnande ljus i fönstren finns någons berättelse, någons öden genom livet och dess vägar fram. I en sekunds betraktelse tycks allt så lika, men ändå finns det så oändligt många livshändelser bakom varje fasad vi visar upp. Vi står i en värld där allt vi möter bär ett möte i en annorlunda tid.
Dagarna går fram genom december, en tid då dagarna blir korta och nätterna långa. Världen omkring tycks rasa i ett kaos utan slut, stunder av förväntningar mynnar emellanåt ut i en sorg över hur allt blivit. Kanske bär vi dessutom i allt detta en saknad och sorg efter en älskad närstående eller genomlever dagar med sjukdom och ovisshet om livet framöver. Våra tankar och våra hopp om en bättre värld blandas med vår egen livssituation, och med all möjlig närvaro till att ta oss igenom allt som möter oss krävs ofantlig styrka, mod och vilja.
Tiden som ligger framför oss för med sig stunder då vi samlas i gemenskap. Stunder med traditioner och bekanta möten som skall löpa parallellt med en ny och annorlunda tid för många.
I livet sker ständiga förändringar; somliga ting tycks löpa på som alltid medan andra har förändrats stort. Ibland talar vi om en tid före och en tid efter, stunder vi minns och stunder vi kommer att sakna. Den svåraste utmaningen i livet, förutom att förlora någon, är att möta en tid som blivit annorlunda. Inför både det som landar positivt och det som skapar ett enormt sår i själen står vi ofta orustade. Såklart är de positiva förändringarna i livet en låg stressnivå att ta sig igenom medan motsatsen kräver mycket mer av oss.
Att möta den tid som nu kommer, i full samvaro eller i ensamhet, har sitt pris. Vi tror ibland att inget någonsin blir som förr, och så är det, men det behöver inte innebära att vi fråntar oss rätten att finna en ny mening i livet. Sorg har inga ersättningsmallar där vi kan bocka av saknaden, utan den mallen är ett blankt papper. Däremot finns en blank sida i livsboken som står till förfogande, en sida av livet där varje tanke, ord och känsla kan landa varsamt, en sida av våra jag som möter upp varje stund vi så önskar.
I sorgen har vi alla olika förmågor och olika behov av att uttrycka oss. Med detta i beaktande måste vi, likaväl som familj och vänner omkring oss, komma till insikt med att allt inte blir som vi önskar. Några gånger vill vi välja bort stunder i gemenskap och andra gånger har vi ett större behov av att vara med.
Dessa situationer är ofta något som missförstås och mynnar ut i osäkerhet över hur vi skall hantera det. Många gånger glömmer vi helt enkelt att ställa frågan och låter våra egna värderingar stå i vägen för att kunna lyssna av vad och på vilket vis den sörjande önskar göra.
Ofta värderar omgivningen någons önskan om ensamhet som något som lägger mer börda på sorgen. Det behöver absolut inte vara så att ensamma stunder är negativt; nej, de kan snarare vara en väg till att ta sig an sina känslor. För den omgivande kretsen av familj och vänner är vikten av förståelse och uppmärksamhet viktig, att vara medveten om den sörjandes önskan och vara tydliga med att finnas tillgängliga när det önskas. För bortom stunderna då man som sörjande avskärmar sig från gemenskap kommer också stunder då vikten av närhet till andra väger tyngre.
Sorgen är aldrig lätt att förstå och vi kan aldrig helt förutse vad som sker med oss i varje sekund.
Vi människor är ofta, kanske förnuftigt nog, rädda för de okända känslor vi möter i sorg. Vi tenderar att bli något osäkra när det gäller att möta ett ändrat beteende och införa nya saker i våra rutiner. Vi omprövar oftast nya tillvägagångssätt och landar gärna i gamla tankemönster, då vi känner oss mer trygga med detta.
För att vi skall kunna anpassa oss till en ny livssituation i vår närhet måste vi använda oss av ett mer flexibelt tänkande och möta en tid i ständig förändring, en annorlunda tid.
I den stund vi ställer frågan lyssnar vi också till svaret. Vad vi tror är inte alltid grundat i vad som är.