Dagen går stilla mot skymning. Kring mina fotsteg virvlar höstlöv i en lättsam dans, lyfter lätt i vinden och stryker över min hjässa. Några landar på mina axlar och bildar en gyllene matta av svunnet liv. Mina tankar landar i hur oändligt kort ett liv på sätt och vis är i det stora hela; ett ögonblick av allt, tills vi på något vis släpper taget och stilla faller till vila. Våra resor genom tiden här faller så olika, likt dessa små löv som virvlar omkring på sin väg ner, till de som ännu håller sig fast på grenen.
Jag går min väg ner på grusgången. Runt mig lyses skymningen upp från alla de vackra cirklarna av brinnande ljus kring gravarna, cirklar som bildar minnen av liv som varit med oss.
I den värld som omger oss nås vi av ett ständigt kaos med brutalitet och död, en världsbild som många gånger skapar oro och ångest.
Vi lever våra liv på så många olika villkor, och då vi också behöver ta vara på våra egna sorger i parallellitet med världens katastrofer, står vi i vissa stunder på vacklande grund. Att leva i och med den tid som verkligheten omkring oss utgör, skapar en viss frustration då livets egna sorger skall vila i en gemensam sorg för världens folk som berövas sina liv i de krig som utspelar sig.
När vi nås av faktumet att någon vi håller av i våra liv har släppt taget och lämnat oss, står detta i skarp kontrast till vetskapen om att andra lämnar respekten för just själva livet genom att brutalt beröva andra på det.
Men ett har vi väl alla blivit införstådda med: att vår tid just nu lämnar enormt många avtryck och påverkan på oss alla, detta som vi skall balansera med våra individuella sorger, förluster och avsked i livet. Det kan många gånger bli oss övermäktigt, och olösta situationer och händelser landar inte alltid till rätta inom oss, med detta oros scenario som ständigt pågår omkring i världen.
Dock vet vi eller måste inse: Vi bär inte varandras resa genom en förlust, utan snarare färdas vi vid varandras sida, men då med och genom våra egna insikter och känslor. Att känna och förstå varandras känslor, tankar och uttryck bär en mycket varierande karaktär. Jag säger inte att något är varken rätt, fel eller lätt, bara det att vi måste vara ödmjuka och tålmodiga på att all sorg och dess frustration tar sin tid och väg fram.
Sakta låter vi sorgen och dess påverkan landa inom oss, låter vågen av känslor och tankar nå sin kulmen och övergå i något annat. Kanske känner vi förlusten och saknaden mer eller mindre vid olika tillfällen, och så får det absolut vara.
Dagar som denna, då vi tänder ljus i syfte att inte bara uttrycka saknad och längtan till någon, blir på ett förunderligt sätt så här i skymningen likväl en slags hyllning till livet, till att i det ögonblick tusentals ljus kommer tändas i vår värld, även hoppet och kärleken tänds till allt vi bär fram. Glimtar av ljus sprider fladdrande sitt varma ljus och skänker en ljudlös våg av tröst och hopp för mänskligheten, ett hopp om att förstå innebörden av de val vi gör såväl för oss själv som för vår värld.
Att bära saknad och längtan kommer alltid följa i spåret på att mista och ta avsked. Vart vi än står med vårt tända ljus, vid graven eller annan plats, är innebörden densamma. Tankar på det som var och det som blivit lägger sin omfamning kring oss.
Jag sjunker ner vid graven, borstar undan några löv, tänder vårt ljus och ser lågan skapa ett mjukt sken som bär vidare mina tankar. Bakom skyar av moln strilar månens första trevande ljus fram, kastar en vacker mångata över sjön. Där och då vet jag att ljus välkomnar och bevarar sorg, tålamod, saknad och i en stor mån glädje till livet, vart ljuset än skimrar.
Vi tänder våra ljus för de vi saknar och för hoppet om det goda i vår värld.
