Ensamhet i sorgen

En ljummen vårvind lyfter lätt de små löv som dröjt sig kvar efter hösten. De virvlar och dansar lekande tafatt med solstrålar genom de kala grenarna på träden. Vid graven står hon så tyst och stilla. Hennes gestalt vittnar om ett strävsamt liv och ett sorgligt flor täcker hennes spröda axlar. Hon står med blommor […]

Solnedgång

En ljummen vårvind lyfter lätt de små löv som dröjt sig kvar efter hösten. De virvlar och dansar lekande tafatt med solstrålar genom de kala grenarna på träden. Vid graven står hon så tyst och stilla. Hennes gestalt vittnar om ett strävsamt liv och ett sorgligt flor täcker hennes spröda axlar. Hon står med blommor i sin hand och betraktar i tysthet gravstenen, läser den ingraverade texten som så många gånger förr. Vid hennes sida hörs en liten fågels ljusa toner, i ett löfte om den annalkande våren.

Hon vänder upp sin blick mot fågeln och ett svagt nästintill obetydligt leende drar hastigt över hennes annars så sorgsna ansikte. Jag möter hennes blick då jag passerar och ser sorgens ensamhet däri. En liten tår letar sig nerför hennes kind som hon hastigt stryker undan, sänker åter sin blick och låter ensamheten omsluta henne åter.

I sorgen växer ibland en känsla av ensamhet sig stark. Smärtan och saknaden blir ofta den dagliga sinnesstämningen, som förstärker upplevelsen av ensamhet och övergivenhet.

Allt man tagit som givet i livet, blir plötsligt det som fattas en och den insikten blir smärtsam.

I varje möte mellan människor sker ett utbyte av signaler, som presenterar dig. Ditt kroppsspråk ger oftast en liten riktningsvisare om vem du är och lite av hur du är. I möte med en människa i sorg kan vi ofta notera ett inåtriktat fokus hos den sörjande. Helt naturligt då man i en sorgeprocess ofta har behov av att landa i sin upplevelse av saknad och sårbarhet.

Sorgen har en förmåga att känna sig hemma i en sårbar själ och skapa en fast punkt i ditt inre som ger en stor ensamhetskänsla.

Många gånger bär man denna känsla i sorgen. Man går om och om igenom vad som skett, vad som sagts eller aldrig blivit sagt. Man söker svar på varför eller svar på hur allt har blivit, man letar i tankar och minnen efter det som varit.

Vi har lättare att acceptera och tillgodogöra oss de stunder av ensamhet som vi själva väljer. Den ofrivilliga ensamheten, är den som tar mer än den ger. Då vi genom olika situationer i livet hamnar i en sådan ensamhet,  kan det vara svårt att ta sig ur denna negativa känsloupplevelse.

Det är naturligtvis viktigt att vara närvarande i sorgen, men också att ej stänga av sig själv från det pågående  livet omkring.

Sorg kan ibland bli som ett slags beroende, där man finner en bekvämlighet i att välja ensamhet för sina tankar och känslor. Man behåller sig själv i ensamhetsrummet, fri från yttre påverkan och ansvar. Man finner ett behov av att behålla sorgen som sin egen och ej dela den med sin omgivning. Vi kliver då lätt in i en existens där sorg och ensamhet blir en följeslagare utan några kriterier eller hinder.

Detta är såklart inte helt ologiskt då vi i sorgen ej vill synas när vi känner oss ledsna och nedstämda. Resultatet därur blir en dynamisk isolering från livet omkring.

Den känslomässiga ensamheten är förödande för oss människor att känna, bära och gå igenom. Vi omges av medmänniskor, få eller flera som bryr sig. De finns vid vår sida och ändå väljer vi att känna en tärande ensamhet inom oss.

Då vi inte förmår oss att öppna upp och se livet omkring som en tillgång, utan lägger den som en börda, väljer vi att få stanna i ensamheten och låta saknaden bli starkare än viljan till livet omkring.

När vi väl låter oss nå en punkt där vi kan finna en inre frid med allt vi känner, upplever och tänker når vi också en möjlighet att möta livet i dess nya annorlunda form.

Då vi tillåter oss att lämna bakom oss de begränsningar vi låtit bosätta sig i vårt sinne, når vi större möjlighet att ta oss genom sorgen.

Att förändra i sorgen och gå vidare måste man förankra i sitt tänkande genom att ej fokusera saknad och smärta, utan till att orka känna och minnas.

Sorgen lämnar dig aldrig, men du har makten att sätta gränser för hur mycket du låter den prägla resten av ditt liv.