I det ögonblick allt förändras, står vi handfallna i mötet med allas sorg. Var och en av oss bär vårt möte med starka upplevelser på vårt eget vis. Ett möte som grundar sig på när, var och hur i livet. Förälder, mamma eller pappa, syskon, vart eller hur vi möter sorgen, riskerar vi att tappa orientering på hur vi tar oss an varandras sorg.
I den stund vi olyckligtvis överväldigas av upplevelsen vad sorg kan medföra, leder det ofta till en stress-situation i familjen.
Vi anstränger oss att hantera och bemöta såväl vår egen sorg som övrigas i familjen. I vuxen ålder har troligtvis livet redan presenterat oss närhet till att uppleva en förlust eller rent av en personlig sorg. Då det tvärtemot kan vara en ny och krävande situation för barn och övriga i en familj. Som vuxen i en sorg äger vi en större verbal förmåga att uttrycka våra tankar och känslor, medan barn kan ha svårt att sätta ord på sina känslor och upplevelser. Vi förstår kanske inte alltid på vilket sätt de sörjer.
Hur barn möter sorg beror på vilket stadie i livet som de befinner sig i eller hur de varit i direkt närhet till dödsfallet i familjen. Genom direkt traumatiska upplevelser i exempelvis olycka eller plötslig död, kastas barn rakt in i en svårhanterlig situation. Även om de i viss mån förstår vad död innebär och dess konsekvenser blir mötet med en drastisk förändrad livstillvaro svår att möta.
Där sorgen träder in i en familjs tillvaro, präglas den av så många olika nyanser och dess påverkan på alla inblandade. För en förälder blir det emellanåt oerhört svårt att släppa fram sin egen sorg parallellt med att finnas som stöd och tröst för barnet, För de äldre syskonet blir det ibland lätt, att de på något vis axlar även de vuxnas sorg parallellt med de yngre syskonets sorg. I avsikt att på något vis kunna avlasta mamma eller pappas sorg, tar syskon ibland på sig en vuxenroll i sorgen. Allt i ett försök att hjälpa och därigenom förvägrar sig själv att känna och sörja.
Sorgens uttryck och hur vi i en och samma familj ger dess agerande fullt utrymme, löper inte alltid i samma bana. Vi möter våra dagar i sorgen i olika skeende och i en familj finns naturligtvis gemenskap i sorgen men också en viss distans till varandras bemötande av sorgen. Som medmänniska har vi alla en viss skyldighet att lyssna till varandra och detta helt utan någon slags verbal kvittens. Att i tysthet ta del av någon annans tankar och känslor i en och samma förlust kräver insikt och lugn. Vi kan inte alltid fixa saker snabbt eller hoppa över stunder, det finns bara en faktor i gemensam sorg och det är den tid du ger varan.
Genom att ta del av den eller de andras känslor och tankar, skapas en vägledning för familjen hur man gemensamt kan möta vardagen och dess nya villkor.
Då vi förstår vikten av att acceptera våra olika sätt att sörja så kan vi lättare projicera de villkor som för oss mot en gemensam ny situation. En framtid där vi kan skapa rutin och möjlighet att kunna återskapa en tillvaro i livet.
En sorg i en familj, vare sig det är förlusten av en förälder, syskon eller annan närstående, innebär det en process full av svårigheter, framsteg och motgångar. Men så småningom kommer vi dit, till en tillvaro som vi kan hantera.
Precis som med rädsla, lycka eller ilska är det viktigt att veta hur man bäst gör för att kunna kanalisera sorgen på rätt sätt. Då vi lägger undan rädslan i att säga fel eller göra fel ,öppnar vi lättare upp i de gemensamma samtalen mellan varandra. Ibland måste vi ställa frågan för att kunna lyssna till svaren.
Vi kan aldrig helt skydda oss från att möta obekväma känslor eller svåra tankar. Men vi kan i samtalet med varandra landa i en viktig visshet om varandra och på så vis ta oss vidare igenom sorgen tillsammans.