Förlåtelse

Förlåtelse är inte något vi gör för andras skull, utan vi gör det för vår egen skull och möjlighet att gå vidare. Genom livet sker det att vi ibland genom ord och handling gör någon illa ,eller själva blir sårade eller kränkta. Under livets gång möter vi alla någon gång smärta och förtvivlan över andra […]

hand på klippa

Förlåtelse är inte något vi gör för andras skull, utan vi gör det för vår egen skull och möjlighet att gå vidare.

Genom livet sker det att vi ibland genom ord och handling gör någon illa ,eller själva blir sårade eller kränkta. Under livets gång möter vi alla någon gång smärta och förtvivlan över andra människors sätt att vara mot oss.

Kanske ger livet oss möjlighet att dra i trådarna för att komma närmre en förlåtelse och rättfärdigande av en orätt, medan vi ännu har varandra kvar i livet. Men för många av oss går den möjligheten förlorad, och ofta blir vi stående kvar med sorg över en ouppklarad oförrätt. En saknad ursäkt eller förklaring på det som skett eller blivit.

Att leva vidare med en kvarvarande oförsoning är en smärtsam upplevelse i sorgeprocessen och för många av oss binder det oss fast i bitterhet. Då vi lämnas ensam kvar i en olöst konflikt med den avlidne, får viljan till förlåtelse en ojämn strid med de innersta känslorna vi bär på.

Genom livet får vi kanske möjlighet att förlåta utan att vi tolererar det som skett. Men då vi låter oss släppa in en tanke på att förlåta öppnar vi också en möjlig försoning till vår vilja att komma vidare i livet.

Då vi tillåter oss att förlåta en orätt, personlig eller mot våra närstående, innebär det inte att vi vill glömma det som skett. Förlåtelse innebär inte att den som sagt eller gjort fel är oskyldig ,utan den som bär skuld gör så fortfarande. Då vi förlåter ger vi inte upp tanken på att rättfärdiga eller att ge en fribiljett till att göra orätt. Inom oss finns en sårbarhet och en önskan om att bli förlåten eller få förlåtelse. Då vi tar farväl vid någons grav som utsatt oss för en oförrätt genom ord eller handling, låter vi oss ibland fyllas av bitterhet. Den känslan slår undan all möjlighet i att finna harmoni åter i livet.

För livet ger oss inte många val eller möjligheter att få förklaring eller ursäkt, vi missar eller väljer bort de tillfällen oftare än att vi ställs inför dem. Många av oss anser att det är ett bättre val då man väljer att undvika tankar eller känslor på en skadad relation, en lättare väg då man så att säga konserverar känslorna inombords. Dock nås vi av de biverkningar på en undanstoppad sorg av att ha blivit sårad och aldrig kommit fram till en ursäkt.

Människor som är sårade eller kränkta har ofta mycket känslor att leva sig igenom. Vi som medmänniskor kan aldrig utifrån egna bedömningar eller känslor ha åsyn på när eller hur en förlåtelse är möjlig. Minnet av det som hänt eller blivit sagt måste bearbetas av den utsatte och igenom känsla och vilja för dennes eget bästa nå sin stund då förlåtelsen är möjlig.

Då man når den punkt i bearbetningen där man låter sig släppa taget om smärtan som minnet orsakar och förstår att det är förbi, finner man mötet i att vilja gå vidare och inte låta sig själv fastna i negativa tankar och bitterhet som binder upp ens liv fram.

Förlåtelse är inte att släta över, men om vi väljer motsatsen till förlåtelse hämnd, vrede och sorg så hamnar vi i en sorglig spiral av negativa tankar.