December, en tid då vi förbereder, samlas och möts med familj, vänner och bekanta; en stund av gemenskap kring adventsljus och middagar; dagar då vi påminns om vikten av att möjligen kunna få dela allt med någon.
För många av oss finns dock i all denna tid av förväntan en saknad som löper parallellt med insikten av att kanske inte finna orken att möta de kommande högtiderna. Kanske finns en tom plats vid vår sida efter en älskad närstående, kanske har ensamheten präglat en tid av vår existens och omslutit oss med svåra känslor. Någonstans inom oss vet vi så klart värdet av gemenskap, men trots all insikt spelar känslor och minnen in och påverkar oss i olika stunder.
Saknad är en känsla som växer och blir vilande inom oss vid en förlust eller på annat vis, där den ofta tar vår uppmärksamhet i olika sekvenser. När vi möter en tid som exempelvis den annalkande julen och dess traditioner, kommer det en än större saknad som gör sig högst påtagligt närvarande. Hur skall vi kunna förmå oss att glädjas av gemenskapen och känna en glädje i att delta, då vi inom oss bär saknaden? Men också framförallt kunna unna oss att landa i en meningsfull tillvaro trots saknaden efter någon?
Som många gånger förr är och blir livet en resa med nya definitioner och påverkan för de som lever i och med saknad och ensamhet. Den kommer alltid att finnas där men dess karaktär mattas av med tidens gång och blir en del av vårt jags insikt. Vi bär givetvis alla olika på våra tankar, känslor och agerande, men någonstans på vår resa i en förlust blir dess påverkan på oss lite mildare. Känslor i samband med att ha förlorat har en viss förmåga att med tid och rum skapa en övergång till något vi lever med.
När dagar och stunder gör oss påminda om att någon eller några fattas oss kan det i sitt sammanhang bli stunder som påverkar oss stort. Trots att vi kanske är tacksamma eller bär en ödmjukhet inför livet som är, kan tomhet och saknad prägla oss mer när vi i vissa stunder kommer att beröra förlusten och saknaden i livet – en balansgång mellan det som blivit till det som en gång var.
För vår omgivning är det inte alltid lätt att förstå hur någon känner, eller följa de tankar som rör omkring. Även om man ser och möter den omtanke som görs för var och en, i syfte att skapa en meningsfull stund, kan verkligheten man lever i emellanåt hindra oss att ta in och vara i just den omtanken.
Likaväl som det ligger hos varje människas vilja att ta sig an och bemöta, finns även den respekt vi måste inse för varje människas resa fram i livet. Förstå vikten av att få blanda saknaden med glädje i den vänlighet vi möts av, att se vikten av andras ansträngningar för att skapa en gemenskap. De stunder vi trots allt fått oss tilldelade är inte förgäves, utan lägger ytterligare en grund att fatta tag om på vägen fram i det som är livet för var och en av oss. Varje möte med och i det liv som är ger alltid något bestående med sig, oavsett vi ser det så i stunden.
Så för dig som har en önskan och vilja att ge omtanke för någon med brustna drömmar: ge inte upp eller misströsta i dina ansträngningar. Inse att det vi gör för någon inte alltid får en kvittens direkt, allt tar sin tid. Men att finnas där kommer i all tid landa i något bra till slut.
Vi behöver i båda fallen, de som ger och de som tar emot, ha tålamod med varandra.
