Allt igenom våra liv ställs vi inför ett eller flera möten av såväl olika glädjefulla stunder som olika sorgsna dagar. Sorger flyter igenom våra liv, vare sig vi önskar det eller bär vetskapen om att så kan ske. Den ena sorgen är inte den andra lik och vi blir varse dess påverkan på oss. Då vi lever i en situation där den förväntade sorgen träder in i vårt medvetande blir vi starkt påverkade av insikten att vi skall mista. En resa genom möten med starka känslor, tankar och agerande. En tid som inte alltid är lätt att acceptera eller förstå, en tid där vi blir inlindade i varje sekund och minut av strömmande känslor.
Resan genom och emot den stund vi mister varandra, såväl den som lämnar som den som står ensam kvar i sorgen, skapar en skakig och ostabil grund av känslor. Den förväntade sorgen innebär att leva med en sorg inför något som ännu ej skett alltmedan man kämpar för livet. Vi kastas bryskt mellan hopp och förtvivlan. En känslostorm som växlar mellan distans och närhet till varandra.
Det gör ont att erkänna den sanning som vi skall möta, för vi är starkt medvetna om den del av oss själva och livet som kommer att försvinna och fattas oss.
Sorg är ett tillstånd som alla människor befinner sig i någon gång under livet. Det gemensamma faktum i varje typ av sorg vi möter, är att den innebär en förlust av något slag. En förlust av någon vi älskar och att någons liv sinar ut. I våra liv bryts ett band av samhörighet och gemenskap, livet vid varandras sida, medan allt annat står intakt. De drömmar, kärlek och fantasier till livet man delat och byggt upp sin tillvaro kring, lämnar oss.
Vi försöker balansera livet i en vision av att kunna lösa allt, en förhoppning att allt skall passera och livet åter bli som vanligt igen. Men livet kommer inte bli fullt ut som förr, livet hamnar i en annorlunda fortsättning.
I själva livet går våra känslor från ljusa till mörka på bara några sekunder, ett möte med såväl komplicerade som mångfaldiga upplevelser. Glädjens närvaro förtas lätt av de negativa erfarenheternas stämpel på vår situation. Efterdyningarna av de negativa tankar och känslor som följer oss genom sorgens kommande, får oss att glömma att möta stunder att glädjas över. Vi låter lätt den oro och ängslan blockera oss att faktiskt kunna se annorlunda på livet och vara närvarande.
Då sorgen drabbar oss slutligen fullt ut, är det oerhört svårt att se hur förlusten faktiskt kan leda till några som helst positiva förändringar. Såklart helt och fullt förståeligt , men faktum i den stund som ovisshetens grepp släpper in vissheten stiger vi närmre ett avslut. Där startar också vårt fysiska och psykiska läkande hur osannolikt det än kan låta. För i slutänden är den största hjälpen man kan ge varandra att mötas och i viss mån förstå att döden är en synonym till livet. Den skänker och tar med samma kraft vår fulla uppmärksamhet och påminner oss om att vara i stunden och förstå att morgondagen är imorgon.